I september 2016, innan Donald Trump hade blivit vald till president i USA, kom alla länder i FN överens om en New York-deklaration för flyktingar och migranter.

I deklarationen konstateras bland annat att människor alltid rört sig över jorden, och att rörligheten i dag är större än någonsin tidigare.

Deklarationen handlar om hur det internationella samfundet bäst ska hantera det stora flödet av flyktingar och migranter.

Dessa två olika grupper av män­niskor som i stora skaror av åtminstone delvis olika skäl rör sig över gränserna kategoriseras visserligen olika ur juridisk synvinkel, men har samtliga samma universella mänskliga fri- och rättigheter, påpekas i deklarationen.

Vidare sägs att de omfattande flykting- och migrantströmmarna är globala fenomen som kräver global hantering och globala lösningar; ingen stat kan ensam hantera dessa rörelser.

Ganska självklara och harmlösa konstateranden kan man tycka.

Allt talar dessutom för att den totala migrationen kommer att växa ännu mer framöver under påverkan inte minst av klimatförändringen.

Samtliga FN:s medlemsstater förklarade vidare sin djupa solidaritet med, och sitt stöd för, de miljoner människor i olika delar av världen som av skäl bortom deras kontroll tvingas rycka upp sig själva och sina familjer med rötterna och lämna sin hem. Det känns länge sedan detta uttalande gjordes av en enad värld.

Med New York-deklarationen som grund skulle arbetet med att försöka stärka det internationella samarbetet kring hanteringen av strömmen av flyktingar och migranter fortsätta längs två spår: ett för flyktingar och ett för migranter.

Arbetet längs flyktingspåret tycks ha löpt på tämligen ostört. FN:s flyktingorgan – UNHCR – tog fram en global pakt om flyktingar vilken antogs av FN:s generalförsamling utan större ståhej. Den 17 december röstades den igenom, med två röster emot (Ungern och USA) och tre som avstod (Eritrea, Liberia och Libyen). Sju länder deltog inte alls i omröstningen (varav Israel och Polen var två). Generalförsamlingen underströk vikten av pakten som ett uttryck för en politisk vilja att aktivera principen om rättvis fördelning av börda och ansvar.

Den globala pakten för migration – ”säker, ordnad och regelenlig migration” – orsakade större uppståndelse när den skulle antas vid en konferens i Marrakech den 10 december.

Då hade fler länder bestämt sig för att de inte stödde samarbetssträvandena på migrationsområdet. Sammanlagt var det 33 länder som inte deltog i konferensen.

Detta trots att pakten är ett icke-juridiskt bindande instrument som bara bekräftar de redan befintliga grundläggande principerna för vår globala gemenskap, som FN:s generalsekreterare har uttryckt det, inklusive nationell suveränitet och universella mänskliga rättigheter. Misstänksamheten hos vissa länder mot pakten för migration grundas huvudsakligen på att pakten skulle inkräkta på varje lands suveräna rätt att själv bestämma över sin migrationspolitik, vilket inte är sant.

FN:s generalsekreterare har också framhållit att poängen med pakten för migration är att peka ut en väg för humant och förnuftigt handlande till förmån för ursprungs-, transit- och mottagarländer samt för migranterna själva.

Ganska oförargligt det också skulle man kunna tycka.

Till slut, den 19 december, godkändes pakten för migration även av FN:s generalförsamling, efter att den tidigare antagits vid konferensen i Marrakech. Fem länder röstade emot (Polen, Tjeckien, Ungern, Israel och USA) medan tolv avstod (bland annat Australien, Bulgarien, Italien, Lichtenstein, Rumänien, Schweiz och Österrike). Det var ytterligare 24 länder som inte röstade alls.

Den stora majoriteten länder som ändå röstade för FN:s pakt för migration kan förhoppningsvis bygga upp det konstruktiva samarbete som pakten syftar till.

Allt finns att vinna och inget att förlora på ökat internationellt samarbete på flykting- och migrationsområdet.