”Vår värld står inför allvarliga problem, kanske på avgrundens rand, förd dit av människans dårskap ”, skrev fredspristagaren Alva Myrdal för över 40 år sedan i sin bok ”Spelet om nedrustningen ”. Hon gjorde det i “ en gradvis ökande känsla av nära nog förtvivlan”, efter tolv års deltagande i nedrustningsförhandlingar.

Hennes slutsatser efter full insyn i förhandlingarna mellan USA och Sovjet, var att dessa inte var ärligt menade, utan i stället ett spel, en ömsesidigt överenskommen kapprustning.

”Den främsta anledningen till upprustningen är främst militärens och i vapenproduktionen engagerade affärsföretags särintressen” skrev hon och tillade ”att inte heller de politiker som står i spetsen för stora nationer är fria i förhållandet till militära myndigheter och tekniker”. Hon var förtvivlad över ” att människor runt om i världen vant sig vid att leva vidare, så obekymrade av den ständigt ökande risken att den stora förödelsen plötsligt kan utplåna oss alla och vår civilisation.” Situationen är inte bättre i dag.

Artikelbild

Carl Lindberg

I dag står Doomsday Clock på två minuter före midnatt i Bulletin of the Atomic Scientists.

Dess läge har sedan 1947 varit ett sätt för vetenskapsmännen att bedöma risken för ett kärnvapenkrig och därmed för utplåning av den mänskliga civilisationen. Inte sedan 1953 har de bedömt risken så stor som i dag. I den bedömningen instämmer den tidigare amerikanske försvarsministern William Perry. Sammanbrotten av vapenkontrollöverenskommelser – som INF-avtalet, mellan Washington och Moskva, och hoten från Trump-administrationen om att även säga upp Start-avtalet inom två år är två skäl.

Detta tillsammans med bristen på politisk vilja att motverka den globala uppvärmningen med dess risker för hälsa, livsmedelsförsörjning, vattenförsörjning och flyktingströmmar leder till spänningar och konflikter.

Spänningarna mellan kärnvapenmakterna Indien och Pakistan och mellan Nordkorea och USA höjer konfliktnivån ytterligare och gör situationen så extremt osäker och farlig.

Artikelbild

Daniel Simmons

Det är i det perspektivet vi måste se tillkomsten av konventionen om kärnvapenförbud (TPNW) som antogs av 122 medlemsstater i FN:s generalförsamling den 7 juli 2017.

Det är i samma perspektiv vi måste förstå den norska Nobelpriskommitténs beslut att tilldela Ican fredspriset för dess arbete för avskaffandet av kärnvapen. Det är därför underskrift och ratificering av denna konvention visar på en väg framåt mot ett förbud mot de värsta massförstörelsevapen mänskligheten någonsin hotats av.

Sverige deltog hedrande nog aktivt i förarbetet till konventionen, röstade ja och avgav en röstförklaring.

Huruvida Sverige skulle gå vidare och underteckna och ratificera konventionen överlämnades av regeringen till en enmansutredare att analysera närmare.

Dennes slutsats var att Sverige inte skulle ansluta sig till konventionen i nuläget bl a för att han ansåg att det skulle kunna vara skadligt för våra samarbeten med USA, Nato och grannländer i Norden. Utredaren slutsatser bemöttes mycket kraftfullt och genomarbetat i 32 punkter i en rapport för en månad sedan, författad av fyra professorer med djupa kunskaper i internationell forskning, däribland Peter Wallensteen från Uppsala.

Deras slutsatser är att Sverige bör underteckna och ratificera konventionen och sedan som statspart energiskt arbeta för dess förbättring och att andra länder ansluter sig.

Förutvarande utrikesminister Lena Hjelm-Wallén (S) framhåller att vårt partnerskap med Nato inte är ett hinder för en ratificering av konventionen och hänvisar till att Österrike och Irland, som i likhet med Sverige har ett partnerskap med Nato, gjort detta.

Mänskligheten står inför större utmaningar nu än någonsin, där klimatförändringar och hotet från kärnvapen bara är ett par.

På samma sätt som FNs medlemsstater har kunnat enas om Agenda 2030 måste arbetet för att fördöma och avskaffa kärnvapnen drivas vidare. De stora hot vi står inför är skapade av människor. Därför kan de elimineras av människor.

För våra barn och barnbarns skull har vi inte rätt att fortsätta och leva vidare ”så obekymrade av den ständigt ökande risken att den stora förödelsen plötsligt kan utplåna oss alla och vår civilisation”.

Det är nu möjligheten finns att ta ett steg, mot avskaffande av dessa massförstörelsevapen. Det är nu det finns en möjlighet att reducera det hot mot mänskligheten, som är en realitet under dygnets alla timmar.

Sverige är en liten, men respekterade nation i världen. Sverige har lång tradition i arbetet mot kärnvapen. Sverige har i denna fråga ett mer gynnsamt läge än de flesta andra nationer för att kunna vara en förnuftets röst i världen.

Den fråga vi ställs inför är om vi alltid ska vänta tills kärnvapenmakterna själva är beredda att lägga ner dessa vapen eller om vi ska driva på.

Konventionen är ett civiliserat och förnuftig sätt att driva på i detta arbete, precis som Alva Myrdal gjorde.

Sverige bör därför snarast ratificera konventionen om kärnvapenförbud.

Birgitta Dahl, riksdagens talman 1994 – 2002, miljöminister (S) 1986–1991, ordförande i Unicef 2005–2011

Carl Lindberg, ledamot av Uppsala kommunfullmäktige (S), dr hc

Daniel Simmons (S), politices masterstudent, Uppsala universitet, ordförande Uppsala Studentkår 2016–2017, forskningsassistent Konfliktdatabasen, Institutionen för freds- och konfliktforskning 2011–2012