Olsson, Stilhoff Sörensen och Zetterholm mfl riktar kritik mot Allbrightsrapporten som visar att andelen professorer som är kvinnor är för låg och att vägen till professuren kantas av en negativ akademisk miljö för kvinnor. Med hemmasnickrade argument och gammal skåpmat förhåller de sig till den manliga dominansen på den högsta akademiska nivån och menar att den kanske, rentav, är naturlig.

Argumentet att kvinnor kanske är mer relationella, känslomässiga eller mer familjeorienterade än män och därför inte lämpade eller möjliga för högre positioner, eller vissa uppgifter, har framförts sen Pythagoras och är lika ogiltigt nu som då.

Ett tidigt resultat inom genus- och jämställdhetsforskningen är att det är större variation inom gruppen kvinnor respektive gruppen män än mellan grupperna. Det innebär att det inte går att dra några generella slutsatser om kvinnor såsom mer känslomässiga och män som mer logiska – för att ta ett av flera ofta återkommande exempel.

Deras kritik av Allbrightsrapporten innehåller visserligen en till synes insiktsfull kommentar om att det inte går att dra slutsatser enbart grundade på biologi men argumentet används, i sin förlängning, till att försvara den manliga dominansen.

Däremot inte till att förstå hur den har uppkommit.

Samtida forskning om ojämställdhet visar att konstruktioner av kön och hur vi förstår och värderar dessa konstruktioner förklarar varför det är (vissa) män som innehar de högsta positionerna i organisationer, och hur dessa strukturer består.

Dessa konstruktioner av kön genomförs genom fördelning av sysslor men också genom till exempel trakasserier och, i forskningen, ren förstörelse av material och resultat för den som anses olämplig. De bygger på idéer och föreställningar om vem som är mest lämpad att inneha en position och styr rekryteringar på en informell nivå.

Att det förhåller sig på det sättet, som formulerat i Allbrightrapporten, vet vi genom omfattande forskning under längre tid och erfarenhet av jämställdhetsarbete.

Vi vet också att den sortens effekter uppstår i högre grad i enkönade grupper och att effekten uppstår kring 35 procent av ettdera könet. Det kvantitativa måttet på jämställdhet är därför en fördelning med minst 40 procent av ettdera könet vilket innebär att upp till 60 procent är innanför jämställdhetsintervallet.

Det innebär därmed att det är kvantitativt jämställt även om det råkar vara till exempel 58 procent kvinnor och inte kvinnodominerat. Måttet ligger som grund för utformningen av diskrimineringslagen och är allmänt vedertaget i diskursen.

En ojämn könsfördelning, utanför jämställdhetsintervallet, representerar en ineffektiv resursanvändning och en bristande insikt om individers bidrag i organisationer, oavsett kön.

Ett försvar av den manliga dominansen på professorsnivå som baseras på att kvinnor är naturligt lämpade att jobba med människor, väljer familjeliv och inte är beredda att offra det för karriären är undermåliga och otidsenliga argument som i bästa fall visar på kompetensbrist och bristande insikt i vilka konsekvenser det leder till att utmana regerande strukturer.

Skåpmat är skåpmat om än i gyllene dosor.

Forskare vid Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet