När Sveriges nationaldag firades i Parksnäckan talades det mycket om de nya svenskar som vid en ceremoni på Slottet fått sitt medborgarskap bekräftat. Överhuvudtaget var stämningen öppen och påminde mig om hur flyktingströmmen från Mellanöstern mottagits i Uppsala hösten 2015 med Stora Torget fullt av svenskar som välkomnade de flyktingar som kommit hit. Tusentals svenskar engagerade sig i flyktingmottagandet.

Men nu visar de senaste opinionsmätningarna att Sverigedemokraterna fått 21,9 procent i prognoserna inför höstens val. Hur kan det vara möjligt att ett parti med rötter i nazismen har nått dithän?

I UNT skrev Håkan Holmberg i sin ledare den 8 juni att Judiska föreningen i Umeå tvingats lägga ned sin verksamhet på grund av terrorhot med anknytning till Nordiska Motståndsrörelsen NMR. Samtidigt vet vi att polisen givit tillstånd för NMR att demonstrera under Almedalsveckan i Visby. Hur kan man visa sådan flathet inför en terrororganisation?

Samtidigt får Sverigedemokraterna stöd av andra partier när man uttrycker oro för konsekvenserna av invandringen. Det har talats om systemkollaps.

Men rädslan är en dålig rådgivare: Sverige är ett av världens säkraste länder att bo i. Vi har en stabil ekonomi. Vi har ett bra trygghetssystem. Vi har möjlighet att resa över hela världen.

Vi borde ägna mera uppmärksamhet åt verkliga hot: försvagningen av demokratiska krafter i Europa, osäkerheten om Rysslands intentioner, klimatförändringarna och andra globala miljöhot.

Förra året präglades av oro i Europa inför kommande val i Nederländerna, Frankrike och Tyskland. EU-samarbetet ifrågasattes och nationalistiska partier var på frammarsch. Alla som välkomnat den europeiska integrationen som ett fredsprojekt och en grundbult i kampen mot de krafter som på trettiotalet ledde till andra världskriget kände berättigad oro, särskilt efter brexit och Trumps valseger i USA.

Därför kändes det som en lättnad att Nederländerna och Frankrike kunde stå emot de nationalistiska tendenserna, och att Angela Merkel kunde fortsätta som förbundskansler, visserligen efter svåra och utdragna koalitionsförhandlingar. Men de spänningar som orsakas av Ungerns, Polens och nu också Sloveniens nationalistiska regeringar fortsätter.

Jag är 85 år. Min generation föddes samma år som Adolf Hitler kom till makten i Tyskland, växte upp under andra världskriget, och har levt en stor del av livet i skuggan av det kalla kriget.

Men vi har också upplevt rekordåren och Sveriges utveckling från fattigdom till ett av världens mest utvecklade länder. Själv har jag haft förmånen att i mitt yrke få arbeta i de internationella strukturer som byggdes upp efter Marshallplanen 1947 och som skapade förutsättningar för Europas återuppbyggnad genom EU och det multilaterala samarbete som kom till på handelspolitikens, biståndspolitikens och nu också miljöpolitikens områden. Den fria världshandeln har bidragit till de globala framsteg som Hans Rosling så målande beskriver i sin bok ”Factfulness”. Grundtanken var ”aldrig mera trettiotalet, aldrig mera nationalism, protektionism, stängda gränser” – allt detta som ledde till andra världskriget och oändliga lidanden.

För Sveriges del har de senaste sjuttio åren inte bara betytt ekonomisk och social utveckling. Jag har själv i mitt internationella arbete inifrån kunnat se och känna den respekt som vårt engagemang i världen har skapat genom humanitära insatser, vårt stora internationella bistånd, vår öppna flyktingpolitik och vårt kraftfulla stöd för FN.

Sveriges mottagande av flyktingar vid tidigare kriser har också bidragit till vårt internationella anseende: Ungern, Chile, Sydafrika, Balkan efter Jugoslaviens sammanbrott: allt detta har skapat bilden av ett öppet och generöst Sverige.

Genom åren har dessa insatser skapat förväntningar på Sverige som ett land som kunnat ge ett kraftfullt bidrag till det nödvändiga internationella samarbetet i en globaliserad värld. Dag Hammarskjölds arbete som FN:s generalsekreterare är fortfarande en referenspunkt i världsorganisationen. Vårt deltagande i FN:s säkerhetsråd under de senaste åren har varit framgångsrikt. Vårt medlemskap i EU, inte minst i Europaparlamentet, har givit oss nytt ansvar och nya möjligheter i vår utrikespolitik.

Allt detta har skapat bilden av ett demokratiskt, pålitligt och effektivt Sverige. För ett EU som är garantin för säkerhet, demokrati och ekonomiska framsteg i Europa i kampen mot dunkla krafter från trettiotalet finns naturligtvis förväntningar inför det svenska valet.

Om Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarroll i den svenska politiken skulle bilden av vårt land kraftigt försämras. Regeringarna i Ungern, Polen, Slovenien skulle jubla tillsammans med populister i alla EU-länder.

Det betyder minskad trovärdighet för Sverige i världen och Europa, med oöverskådliga konsekvenser. Det är ännu tre månader till valet, och inget är avgjort ännu. Genom åren har många demokratiska politiker i Europa och världen tvingats inse att det inte går att nå framgång genom att söka anpassa sin politik till populism, nationalism och protektionism. Inte minst vi äldre som har upplevt mycket och som vill trygga framtiden för våra barn och barnbarn i ett demokratiskt Sverige måste känna vårt ansvar.