Riksdagen måste ändra reglerna för val till nämnder och styrelser inom kommuner och regioner. Det finns två problem.

Det ena aktualiserades i Uppsala i höstas när SD försökte göra en kupp.

Det andra har inte hänt än, men reglerna tillåter kupper som ger helt orimliga resultat. Det andra problemet har dock en enkel lösning: Thieles metod bör bytas ut mot Phragméns metod i lagen om proportionellt valsätt.

Artikelbild

Svante Linusson

Vid valet till regionstyrelse för Region Uppsala efter valet 2018 skrev Sverigedemokraternas ledamöter i regionfullmäktige ”Socialdemokratiska arbetarpartiet” på sina valsedlar fast med sina egna kandidater under. De försökte med detta ingå en oönskad kartell med Socialdemokraterna; det hade lett till åtta platser gemensamt för S och SD i stället för 5 till S och 2 till SD. Den extra platsen hade i det här fallet gått till SD och tagits från M eller V efter lottning.

Kuppen misslyckades denna gång på grund av ett misstag: S använde beteckningen ”Arbetarpartiet Socialdemokraterna”, så SD misslyckades i sin avsikt att använda samma partinamn.

Likaså, vid två val till nämnder i Uppsala kommun skrev SD:s ledamöter ”Uppsala-Alliansen” på sina valsedlar, vilket var beteckningen som M, KD och C använde för sin valsamverkan. C lämnade då valsamverkan, och även denna kupp misslyckades.

Bakgrunden är att det är fullt legitimt och normalt att partier ingår taktisk valsamverkan, så kallade karteller, vid dessa val. I praktiken sker detta genom att man kommer överens om ett gemensamt ”gruppnamn” som man skriver på valsedlarna i stället för det egna partinamnet. Möjligheten till karteller är central; bland annat garanterar den att en majoritetskoalition kan få majoritet i nämnderna.

Det nya som hände 2018 är att ett parti försökte skapa en kartell utan samtycke från den andra parten.

Ett sätt att undvika oönskade karteller är att hemlighålla vad man kallar sig i omröstningen, vilket också gjordes i regionfullmäktige. Detta leder dock till ett rätt märkligt hemlighetsmakeri inför omröstningarna. En annan lösning kan vara en lagändring där karteller ska registreras öppet i förväg. Man kan tänka sig olika lösningar och här behövs en ordentlig utredning för att diskutera vilka förändringar som är rimligast.

Ett ännu allvarligare problem är att lagen öppnar för att partier genom att splittra sina kandidater på olika listor på lämpligt sätt kan stjäla platser från andra partier i samma kartell.

I Uppsala kommun kunde, rent hypotetiskt, Uppsala-Alliansen ha välkomnat SD, men i hemlighet splittrat sina 28 röster på fyra listor enligt: åtta valsedlar med kandidater i ordning A D F; 8 med B D F; 8 med C E F; och fyra med E F. Då hade de fått alla sina sex kandidater valda och SD hade fått noll. Detta hade Uppsala-Alliansen kunnat göra mot SD, även om inte SD hade försökt göra en kupp, genom att själva göra en kupp och skriva ”Sverigedemokraterna” på sina valsedlar.

Även ett mindre parti kan göra en sådan kupp mot större partier/karteller.

Till exempel kunde SD i regionfullmäktige ha gjort sin kupp mot det blågröna styret i stället och splittrat sina nio röster på fem valsedlar med ordningen X Y Z och fura med ordningen Z Y X. Det hade också resulterat i att de fått en extra plats, denna gång från M.

Ett parti/enkartell kan kontra med att själva splittra sina listor, vilket kan leda till ännu konstigare resultat om man gissat motståndarnas strategi fel.

Detta beror på att för fördelning av platserna mellan olika listor inom en kartell använder lagen om proportionellt valsätt Thieles metod, som har svagheter när olika listor har delvis samma namn. Detta diskuterades när lagen infördes 1955, men risken ansågs liten att partier inom en kartell skulle agera så mot varandra.

Men när nu den taktiska möjligheten att ingå oönskade karteller har uppmärksammats så behöver möjlighet till kupper med splittrade listor stoppas.

Vi inser att vi riskerar att ha skrivit en manual för hur partier kan stjäla platser från varandra med matematik. Men metoderna finns beskrivna i statliga utredningar från 1913 och 1954 och partierna hade nog upptäckt detta själva rätt snart. Det finns dessutom en enkel lösning.

När riksdagen 1956 införde motsvarande regler för val av utskott valde man att i stället använda den bättre men mer komplicerade Phragméns metod, som bland annat är immun mot sådana kupper med splittrade listor. Men 1955 tyckte riksdag och regering att den enklare Thieles metod kunde duga åt kommuner och landsting, eftersom man befarade att små kommuner inte skulle ha expertis att genomföra Phragméns metod korrekt.

Kommunsammanslagningarna och den tekniska utvecklingen gör att detta argument knappast är giltigt längre.

Lagen bör snarast ändras till Phragméns metod även inom kommunerna.

Fotnot: En detaljerad artikel om detta finns på DiVA och våra webbsidor.