Juha, vem…? Niinistö? Nej, det är presidenten. Juha Sipilä heter han, Finlands statsminister som tillträdde efter ett framgångsrikt val för Centerpartiet 2015. I fredags utlöste han en kris då han meddelade att regeringen avgår, bara en dryg månad före valet. ”Jag har principer”, sade Sipilä som lovat en stor vårdreform i Finland, planer som just gått i stöpet.

Jag skymtade Sipilä för fyra år sedan, och Alexander Stubb. Sannfinländarnas Timo Soini fick vi en längre pratstund med. Liksom De grönas Ville Niinistö, en av de mest kända finska politikerna i Sverige eftersom han varit gift med MP-språkröret Maria Wetterstrand! Ville alltså, inte presidenten, som är Sauli Niinistö. Den finska ambassaden i Stockholm hade bjudit oss till Helsingfors, ett matnyttigt program för en grupp svenska journalister med syftet att uppmärksamma valet och finsk politik. Få oss att skriva mer och mer insatt om Finland, helt enkelt. Det behövdes då och det behövs alltjämt.

Ett annat minne, ett middagsbord på Folk och försvarskonferensen i Sälen för ett antal år sedan. Två journalister från Åbo bevakade evenemanget (bara en sån sak) och vi kom att prata om Sverigebilden i Finland och vice versa. De berättade om hur de som unga reportrar på 1980-talet gick ner till kiosken för en av dagens höjdpunkter, Expressen och Aftonbladet hade kommit. Samtalet vid bordet var mycket intressant, och en aning genant.

Hur kommer det sig att två grannländer som har så mycket gemensamt nästan enbart har ett envägsutbyte? Vi har historien, färjetrafiken, skogen, mobiltelefonin, sverigefinnar (som flyttat hit för att jobba) och finlandssvenskar (svenskspråkiga finländare). Det finns en rörelse i Finland som vill distansera sig från Sverige och bland annat ifrågasätter den obligatoriska svenskundervisningen i skolan. Frågan är komplex och har många sidor, men på ett sätt kan man förstå tanken. Passar det inte er, så…

Som politisk skribent tror jag att jag talar för fler än mig själv när jag påstår att intresset för finsk inrikespolitik höll i sig ungefär ett halvår efter förra valet, till och med regeringskrisen den hösten. Sedan föll den tillbaka till förmån för dansk flyktingpolitik, brexit och mycket annat. När regeringen Sipilä plötsligt (för mig) avgår har jag alltså i princip tre och ett halvt års förlorad mark att ta igen. Svenska Yle och Hufvudstadsbladet sätter mig på spåret och valrörelsen kan börja.

Finsk politik är oupphörligt intressant. Fem partier ligger i princip jämsides i mätningarna. Socialdemokraterna ligger något högre och är därmed favorit till statsministerposten. Sällskapet i regeringen är ett oskrivet blad då ångestladdad blockpolitik av svensk modell nästan är ett okänt begrepp i Finland. Den 14 april är det dags. Det kommer som vanligt att bli intressant, och en aning genant.