Stödet för biståndet i Sverige minskar, men är alltjämt relativt starkt. En majoritet, nästan 55 procent, är positiva till bistånd och svarar att biståndet bör öka eller att det är ungefär lagom, enligt den årliga undersökningen från Kantar Sifo som frågat 1 500 svenskar.

En större majoritet, 76 procent, instämmer helt eller delvis i påståendet att det är viktigt att Sverige bidrar till utveckling i andra länder. Det är ändå en minskning, och stödet för biståndet minskar över hela linjen. 42,6 procent instämmer helt eller delvis i påståendet ”Sverige har nog med egna problem som borde lösas först, sedan kan vi börja tänka på andra länder”, det högsta mätresultatet någonsin.

 

Kritik mot biståndet har alltid förekommit. Det har gått till korrupta regimer eller till hopplösa projekt som aldrig slutförts. Eller så har biståndet trängt undan lokala initiativ, snarare hindrat utveckling än att stimulera den. Exemplen på tondövt eller rent felaktigt bistånd är många. Ändå är sådan kritik mot biståndet lättköpt.

Dels är det bara omkring en fjärdedel av biståndet som går till enskilda länder. Resten går till multilaterala organisationer, främst inom FN, eller till asylmottagningen i Sverige. Dels förändras och omprövas biståndet hela tiden. Rent budgetbistånd, pengar som regimer kan disponera fritt, ges inte längre. En allt större del av pengarna öronmärks också för exempelvis arbete för demokrati, jämställdhet eller miljö och klimat.

Ett färskt exempel på omprövning är den pågående översynen av biståndet till Tanzania, det traditionellt största mottagarlandet. De senaste fem åren har president Magufuli stramat åt press- och yttrandefriheten i landet, och dessutom inlett en regelrätt förföljelse av homosexuella. En kvalificerad gissning är att Afghanistan kommer behålla sin nya position som det största biståndslandet för en tid.

 

Det som verkligen bör kritiseras är i stället enprocentsmålet, att en procent av Sveriges BNP ska gå till bistånd, just nu omkring 50 miljarder kronor. Det senaste räkenskapsåret, 2018, ökade biståndet med hela åtta miljarder kronor, dels beroende på högre tillväxt än beräknat, dels på att kostnaderna för asylmottagningen sjönk. Det är mycket pengar som snabbt ska placeras i projekt. Undra på att det går snett ibland.

Målet med allt bistånd är förstås att det ska avskaffas på sikt, att mottagarlandet ska klara sig självt. Risken för att detta fördröjs är uppenbar när mottagarlandet hålls under armarna och biståndsarbetarna sköter ruljangsen. Och när man vet att det trillar in nya pengar mot slutet av varje år, mer än förra gången.

 

Enprocentsmålet innebär en ryckighet som gör det svårt att planera för Sida, och dyrt för Sveriges skattebetalare. Biståndet riskerar också att gröpas ur om den svenska kronan försvagas, vilket skedde 2018 och första halvåret 2019. De flesta Sidakontrakt skrivs i euro eller dollar, men till sitt förfogande har man obegripligt nog fortfarande en procent av de svenska BNP-kronorna. Någon valutasäkring finns inte.

Moderaterna föreslog i höstas att enprocentsmålet ska ersättas med en flerårig biståndsram. Reaktionen lät inte vänta på sig. ”Egoistiskt, kallt och fullkomligt ovärdigt”, skrev MP-ministrarna Isabella Lövin och Peter Eriksson på Aftonbladet debatt (19/10). Naturligtvis tillägger man också att ”M tar rygg på SD”.

Bistånd är i första hand en signal om solidaritet och godhet från givaren, staten. Såväl svenska skattebetalare som mottagarna hamnar i skymundan. Det är dags att göra upp med det synsättet en gång för alla.