Citatet är hämtat ur Henrik Ibsens drama från 1882, ”En folkefiende”. Visselblåsaren doktor Stockmann blir en katalysator för kampen mellan sanningen och gruppintresset, som är majoritetens.

Ibsen ville visa att det inte alltid är majoriteten som har rätt. Man kan inte majoritetsrösta om sanningen och moralen. Men hur går det då med demokratin? Är det inte alltid majoriteten som härskar i en demokrati?

Det beror på vad man menar med orden. Demokratins syfte är kontroll av makthavare. Och det innebär i sin tur att också minoriteters intressen och rättigheter skyddas. Direktdemokrati är en form av beslutsgång då frågor avgörs i en omröstning direkt av röstdeltagarna själva. Så som man gör på föreningarnas årsmöten. Men är det ett lämpligt sätt att styra ett helt land på? Nej, risken är uppenbar att många individer kommer i kläm. Ett sådant system kan bli brutalt och skapa ett majoritetsförtryck.

Vi kan ta ett exempel. Om en majoritet av befolkningen röstar ja till att ett land ska diskriminera, förtrycka och kanske till och med mörda en viss minoritet, är det då demokratiskt? Är det rätt?

Inte med den liberala demokratins synsätt. Liberal betyder här inte att landet styrs av liberala politiker, utan att det har en konstitutionell demokrati som slår vakt om alla medborgares rättigheter. Alla ska ha samma rättigheter, skyldigheter och jämlika villkor. Styrelseskicket är representativt: folket väljer representanter, som styr i enlighet med grundlagarna. Grundlagarna är svåra att ändra – statsskicket ska inte kunna kastas över ända från ett val till ett annat. I en demokrati hindrar grundlagarna majoriteten att inskränka minoritetens rättigheter.

Här finns skydd för yttrande- och religionsfrihet, liksom förbud mot diskriminering av människor på grund av etnisk eller religiös tillhörighet, hudfärg, kön, sexuell läggning, funktionshinder och så vidare. Om människor systematiskt förföljs och förtrycks så att de därmed inte kan delta i föreningsliv, samhällsdebatt och politiska val fungerar inte demokratin. Då kan inte heller de mänskliga rättigheterna upprätthållas.

Men folkomröstningar då, är de inte det mest demokratiska som finns? Det beror på. De kan göras både beslutande och rådgivande. När de är rådgivande tar politikerna det yttersta ansvaret, underställda lagar och rättsväsende, som det bör vara i en liberal demokrati. Vid beslutande folkomröstningar kan ingen ställas till svars för konsekvenserna, vilket sällan är förenligt med en demokratisk rättsstat.

Den liberala demokratins syn på minoriteter tar sig olika uttryck. Ett sätt att värna de mänskliga rättigheterna är att ge vissa minoriteter ett stärkt skydd, som att exempelvis ge deras språk en officiell status hos myndigheter. I Sverige är judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar nationella minoriteter som befolkat Sverige under lång tid och har en uttalad samhörighet och identitet — religiöst, språkligt, kulturellt. Myndigheter och domstolar ska ha personal med kunskaper i främst samiska, finska och meänkieli. Den lag som togs 2010 månar om minoriteternas barns utveckling av en kulturell identietet.

En regim som vill bortse från hänsyn till människor som de exempelvis inte anser vara svenska, skulle kunna riva upp lagen som skyddar minoriteternas rättigheter. Ett skydd mot diskriminering, rasism och så vidare finns då i grundlagarna. Men även dessa kan ändras. För det krävs att riksdagen fattar två beslut med likadant innehåll och att det hålls ett allmänt val mellan besluten. I Sverige tar vi den liberala demokratin för given eftersom vi har gjort det lättare att ändra grundlagarna än många andra länder. (Mer om just detta skriver Johan Rudström i ett senare avsnitt av sommarserien.)

När vi nu går mot riksdagsval kan det vara bra att hålla i minnet att det faktiskt inte alls behöver vara bra för sanningen och friheten att ett ensamt parti får en mycket stor majoritet.