Varför bor man kvar i glesbygd? Givetvis för att man trivs. Med lugnet och närheten till naturen. För den som bor stort, med marker att ströva på och djur i huset, är steget till att klämma in sig i en trerummare i en storstadsförort gigantiskt. Särskilt som trean kostar minst det dubbla jämfört med huset hemma. Det finns bara två problem med livet på landet: Jobben och att de unga tänker annorlunda, mycket på grund av jobben.

Centerpartiets utspel på sin dag i Almedalen i torsdags var en premie på 11 000 kronor om året för de 1,2 miljoner svenskar som bor i den nordvästra delen av landet, genom ett extra skatteavdrag. Förslaget föll i god jord hos Socialdemokraterna och det går att tänka sig att något sådant blir verklighet när regeringen ska presentera sitt budgetförslag i september. Hela landet ska leva, bevars, och nu får det vara slut på läckaget av röster till SD.

Det är inte första gången något liknande föreslås. I fjol kom också landsbygdspropositionen med en rad förslag, bland annat ett mångmiljonstöd till 30 landsbygdskommuner med hög långtidsarbetslöshet. I den cocktail som avgör glesbygdens framtid finns bensinskatten/miljön och reseavdraget, kommunernas allt sämre ekonomi och det kommunala utjämningssystemet som är under omprövning.

Även storstadskommuner börjar nu höja skatten för att bibehålla sin service. Förutsättningarna är mycket olika i olika delar av landet och den optimala rättvisan kommer aldrig att uppnås. Stödmiljarder kommer att fortsätta delas ut, bredband byggas ut, myndigheter flyttas på och lanthandlar hållas under armarna. Det kommer att lindra men inte laga delningen av Sverige.

Ett grundproblem är att medan de över 40 säger ”vi flytt int” säger 18-åringarna att ”nu sticker vi till stan så fort det bara går”. När världen ligger öppen vill man inte ha ett begränsat antal jobb att välja mellan. En tusenlapp mer i månaden lär inte ändra på den saken.