Huruvida Albert Einstein verkligen sagt detta är föremål för debatt. Men grundpoängen gäller: Utan bin klarar vi oss inte.

Fladdermöss, fåglar och fjärilar bidrar till att sprida pollen och hjälpa växtligheten. Men bina är fantastiska pollinatörer – och nödvändiga. En tredjedel av all mat vi äter beror på insektspollinering.

Förutom själva honungsproduktionen hjälper bin till med att befrukta en rad viktiga grödor. Äpplen, päron, tranbär, meloner och broccoli behöver alla naturens mästerpollinatörer. Blåbär liksom mandelträd beror helt på honungsbin för att kunna växa och fortplanta sig.

Biologer och agronomer har på olika vis försökt kvantifiera hur mycket bina är värda för oss människor. Enligt den nationella amerikanska biodlingsorganisationen ABF står enbart honungsbin för 20 miljarder dollar av jordbrukets produktion. Men de är part i målet.

En vanlig metod är att beräkna hur mycket arbete som skulle gå åt om vi själva skulle utföra arbetet med att sprida pollen. Uppskattningarna landar då mellan fyra och sju miljarder dollar per år.

Om det låter naturvidrigt att en Homo sapiens övertar insekternas roll, se till Kina. De har för få naturliga pollinatörer, så lantbruksarbetare går runt på fruktodlingarna med målarpenslar och stora pollenbehållare för att pensla på träden.

Kina ligger i det gigantiska bälte som sträcker sig från Kaspiska havet till Östkinesiska havet där matproduktionen är som allra mest hotad utan naturliga pollinatörer. I några av världens folkrikaste länder – däribland Kina, Saudiarabien och Iran – bedömer FN:s livsmedels- och jordbruksorgan FAO att mellan 10 och 25 procent av årliga produktionsvolymen kan gå förlorad. I bältet ingår även Turkiet och Georgien, världens två största producenter av hasselnötter.

Men det är inte bara i Centralasien som oron för skördarna finns. I Europa minskar storleken på populationen för fyra av tio biarter liksom var tredje fjärilsart. Var tionde art av båda dessa är utrotningshotad. En tredjedel av Sveriges vildbin är på väg att försvinna. Trenden löper sedan 50-talet.

Enligt FAO har honungsproduktionen i Västeuropa och Centralasien minskat med 27 respektive 63 procent. I Sverige hade vi 2005 mellan 50 och 75 procent av det antal bin som behövs för landets pollinering. Fem år senare hade andelen minskat till under hälften. Än sämre ser det ut i Storbritannien och Finland, medan Norge och Danmark har stabila bipopulationer.

Vi måste därför göra något. Men vad? Förra sommarens värmebölja fick Naturskyddsföreningen att uppmana oss att bygga hotell för vildbin. Tusentals byggdes och rapporterades in till föreningens särskilda bisida.

I år är torkan inte lika ihållande. Men fler tycks förstå de små trädgårdsmästarnas roll i de stora ekosystemen. Nästan tre tusen bihotell har byggts i år, enligt Naturskyddsföreningen. Av de ängsmarker som fanns i Sverige för ett sekel sedan, finns ungefär en procent kvar. Därför behöver vi aktivt hjälpa bina att skapa nya.

Som P4 Uppland rapporterat (21/6) kan vi undvika att klippa hela gräsmattan. Ser du gråfibbla eller prästkrage, kör slalom, löd uppmaningen. Möjligen inte så bra för hushållets sommarfrid eller din Instagram-feed, men hjälpsamt för ett bi.

Den brittiske biforskaren Dave Goulson har i sin essäbok ”Den stora humleresan” (Volante, 2018) beskrivit hur en nyklippt gräsmatta är en grön öken med noll biologiskt värde för bina. Enligt

Naturskyddsföreningen har fler än 1 200 ängar skapats av privatpersoner i år. Ännu fler har rapporterat att de planterat bivänliga blommor, exempelvis ringblommor, lungört och blodnäva.

Det finns dock förslag som inte är lika nyttiga. Naturskyddsföreningen uppmanar oss att stödja ekologiskt jordbruk. Att odla ekologiskt är varken resurs- eller klimateffektivt. Skördarna blir 20-25 procent mindre. Ekologiskt odlade ärtor släpper ut 50 procent mer koldioxid än konventionellt odlade.

Till syvende och sidst är insekterna som högst en bisyssla för politiker. Men med allt kraftigare förändringar i vår natur och vårt klimat kan den enskildes små gester räcka långt.