Det var upplagt för en svensk arbetsmarknadskommissionär i den nya EU-kommissionen. Statsminister Stefan Löfven och president Emmanuel Macron skissade den sociala pelaren vid toppmötet i Göteborg för snart två år sedan. Nu skulle arbetsmarknadsministern Ylva Johansson (S) få chansen att under fem år måla EU i las- och kollektivavtalsfärger. Men så kom beskedet från ordförande Ursula von der Leyen: Det blir migrations- och inrikesfrågor för Johansson.

Om hon och Löfven blev förvånade så dolde de det väl. ”En tung portfölj” och ”hedrande”, löd kommentarerna. Så låter det förstås i alla 27 medlemsländerna en dag som denna. Ingen har fått en lättare portfölj med lite mindre viktiga uppgifter. Ylva Johansson tar över efter greken Dimitris Avramopoulos som sin tur tog över inrikesfrågorna från Cecilia Malmström för fem år sedan. Och att döma av strålkastarljuset uppgraderades Malmström när hon 2014 utsågs till handelskommissionär.

Migrationsområdet är sedan flyktingkrisen 2015 onekligen speciellt inom EU. Där finns döden på Medelhavet, Dublinförordningen, de stängda gränserna, avtalet med Turkiet och den gemensamma gränsmyndigheten Frontex. Följt av fler båtar, räddningsfartyg och en vägran att ta emot asylsökande. Alla försök att komma överens om en hållbar migrationspolitik har strandat.

Få politiska områden i EU har som migrationen varit så knutna till stats- och regeringscheferna i ministerrådet. De stora mottagarländerna Italien och Grekland har sina intressen, östländerna sina och länderna i norr, med Tyskland i spetsen, har förgäves drivit på för enighet. Man kan konstatera att det har varit betydligt mer av Merkel, Orbán och Salvini än av Avramopoulos i migrationsdebatten.

I EU-parlamentet, den tredje maktfaktorn i unionen, har det tagits fram förslag till en ny Dublinförordning med solidariskt ansvarstagande mellan länderna. Den svenska före detta ledamoten, Cecilia Wikström (L) från Uppsala, var en de mest drivande men tvingades ge upp då det saknades en gemensam hållning från rådet. ”Det finns ingen tillit och inget förtroende. Det är otroligt sorgligt”, konstaterade hon (SR 13/12 2018).

Ursula von der Leyen har varit tydlig med att miljön ligger överst på hennes agenda. Hon ska ”bli en miljötorped”, säger hon. Som ett ledande land i fråga om klimatpolitik och utsläppsminskningar hade Sverige kunnat vara med på tåget och bli en central kraft i EU. Nu blev det inte så, mest av hänsyn till den socialdemokratiska successionsordningen.

EU-kommissionen är ett lag och de kommande fem åren blir avgörande för unionens framtid, med Storbritanniens utträde till att börja med. Brexit är paradoxalt nog en möjlighet för von der Leyen, då sammanhållningen stärkts mellan de övriga 27 länderna. Men att det skulle räcka till en samsyn i migrationsfrågan är nog för mycket begärt. Det vet också Ylva Johansson.