Medan han hyllar Drottning Elizabeth, prisar hon i sin tur vänskapen mellan länderna. New England, som en gång var en brittisk koloni, växte till Amerikas Förenta Stater. Nya Världen. Kvar i den gamla fanns den forna kolonialherren. Nu är britterna på väg att distansera sig från övriga Europa och detsamma gäller USA; ett Europa som man under Andra Världskriget befriade från nazismens terror, i allians med den senare ärkefienden Sovjetunionen. Om banden till kontinental-Europa således försvagas, ser emellertid den anglosaxiska alliansen ut att bestå. Frågan är därför inte hur Storbritannien ska klara sig utan Europa, utan om och hur Europa kommer att klara sig utan den starka anglosaxiska axel som varit helt avgörande för efterkrigstiden i vår del av världen.

Bakom Första Världskrigets utbrott fanns såväl bärande idéer om nationellt självbestämmande som den komplexa väv av militära allianser som präglade Europa. Men krig? I ”Världen av igår. En europés bekännelser” skriver Stefan Zweig om Wien alldeles i slutet av 1800-talet, Europas centralpunkt. I det fortfarande Habsburgska imperiet var världen trygg, takten maklig, livet förutsägbart och välmående. ”Man trodde lika litet på barbariska återfall, till exempel krig mellan Europas folk, som på häxor och spöken”.

Andra Världskriget, förutom ett förödmjukat Tysklands gruvliga revansch, drevs fram av Hitlers tro på att världsherravälde erövras genom blodig kamp mellan folken. Staten – den stat som utvecklats i Europa – var överordnad individen, total, med rätt att kräva lydnad och underkastelse. Det som slutgiltigt hade kunnat ta död på Europa som civilisation, och som bokstavligen ledde till att många miljoner av Europas unga män och civilbefolkning fick sätta livet till, var till del krafter som också utgjorde grunden till europeisk storhet. Närvaron av en central stat, mäktiga idéer om självbestämmande och om folklig suveränitet.

Europa gick inte under. 1948 påbörjade amerikanerna det program för ekonomisk återhämtning – som faktiskt också erbjöds Sovjetunionen – som skulle få hjulen att rulla igen. Avsikten bakom Marshall-hjälpen var inte att hjälpa primärt, utan att ”innesluta” Västeuropa i ekonomisk återuppbyggnad och därmed stoppa upp den sovjetiska expansionen. Marshall-hjälpens enorma omfattning kom dock att få avgörande betydelse för Europas överlevnad.

En anglosaxisk axel som vrider sig bort lämnar kontinental-Europa och EU att stå på egna ben, något som inte varit fallet sedan 1941. Österut finns, som alltid, den ryska civilisationen vars ledare inte saknar vilja att dominera. Det var inte skapandet av Kol- och stålunionen 1952, början till EU, som räddade Europa efter kriget. Det var USA. Den tiden kan vara förbi. Kommer Europa att klara det här?