Meddelarfriheten och dess tillhörande meddelarskydd - som bland annat tillförsäkrar anställda inom offentlig sektor rätten att lämna uppgifter till pressen utan risk för repressalier - har likt få andra legala institutioner tjänat Sverige mycket väl. Missförhållanden och oegentligheter motverkas, och överlag skapas goda incitamentsstrukturer när man kan läcka information till tidningar utan risk att lida några påföljder.

Eftersom den svenska meddelarfriheten är så långtgående lägger den ett stort ansvar på offentligt anställda att använda den varsamt och ändamålsenligt. Tyvärr är det inte alla som tar det ansvaret.

Det är inte sällan det händer att poliser läcker sekretessbelagd information till media om pågående brottsutredningar. Handlingen är förbjuden och straffbar men är i och med efterforskningsförbudet i princip omöjlig att ställa någon inför rätta för.

Men förutom handlingens brottslighet är sekretessbelagda uppgifter allt som oftast skyddade av en anledning. När förundersökningsinformation florerar i media kan en utredning och ett eventuellt påföljande åtal avsevärt försvåras. En försvarare kan exempelvis misstänkliggöra en vittnesutsaga på grunden att informationen som vittnet delgivit har förekommit i media tidigare.

Färre brottslingar bakom lås och bom och färre brottsoffer som får upprättelse, alltså.

Man är inte lämplig som förvaltare av våldsmonopolet om man inte har omdöme nog att respektera förundersökningssekretessen inför media. Men det vittnar också om ett slapphänt och bristfälligt system när nästan ingen i regel riskerar att åka dit för något så pass allvarligt som sekretessbrott.

Det finns emellertid användbara undantag: när meddelarskyddet upphör enligt lagen. När informationen ligger bakom så kallad kvalificerad sekretess. Bland annat gäller detta underrättelseinformation. Om en offentliganställd läcker underrättelseinformation till media skyddas denna inte av något efterforsknings- eller repressalieförbud med andra ord. Brottsgärningen kan på sätt utredas och beivras.

Även när det kommer till reguljära förundersökningar borde därför information oftare omfattas av kvalificerad sekretess. Inte minst för den preventiva effekten i att känslig information i lägre utsträckning skulle läcka till pressen, men också genom värdet av att poliser utan omdöme skulle upptäckas och möta rättsliga konsekvenser.

Rättsskadlig information som läcker till pressen var faktiskt aldrig meddelarfrihetens ändamål. Och lite gott omdöme får man väl förvänta sig av polisen?