LO presenterade i torsdags sin årliga rapport Makteliten, som granskar inkomstklyftorna i Sverige. Och klyftorna ökar igen. Den här gången tjänar en toppdirektör 59 gånger mer än industriarbetaren och 83 gånger mer än ett vårdbiträde. Men jämförelsen haltar.

Dels väljer LO att lägga ihop lön och kapitalinkomster, för effektens skull. Det finns goda skäl att höja vissa kapitalskatter, men lika goda skäl att sänka skatten för arbete. Löntagarfonderna är avförda från dagordningen och få vill nog se pengarna delas ut till de anställda. För exempelvis H&M-chefen Karl-Johan Persson kom över 90 procent av hans inkomster 2017 från kapital. Oavsett vad man tycker om beskattningen är det svårt att jämföra olika sorts inkomster på ett rättvisande sätt.

Men framför allt är det äpplen och päron som jämförs. En svensk vd hade 2017 76 000 kronor i månaden i medianlön. Det är visserligen mer än dubbelt mot medianlönen inom industrin (33 600 kronor) men många tycker nog att det är en ganska rimlig skillnad med tanke på utbildning, ansvar och anställningstrygghet (siffrorna från ekonomifakta.se).

Man kan tänka sig andra oärliga jämförelser som inte vore lika populära i LO-borgen. Vad sägs om ”toppindustriarbetaren” mot genomsnittslönen i handel, hotell och restaurang? Den förre tjänar mer än nio av tio av kollegerna, vilket betyder 55 000 kronor i månaden. I handeln är medianlönen 28 000. Hur många tycker att dubbla lönen är en rimlig skillnad inom LO-kollektivet?

Det finns många poänger med att minska inkomstklyftorna i Sverige. Men LO:s fälttåg mot ”direktörerna” bidrar lika mycket till att dra isär som stora löneskillnader. Det finns motiverade skillnader, och det finns omotiverade. Storföretagarnas gräddfil i Sverige, liksom i övrigt förmånliga kapitalskatter, leder till omotiverade skillnader. Men LO:s jämförelser träffar i lika hög grad framgångsrika ingenjörer och hårt arbetande företagare. Det är dags att lägga ned Makteliten, åtminstone i sin nuvarande form.