Ledare Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, har debatterats flitigt de senaste åren. Det handlar om besparingskrav som regeringen har satt på försäkringskassan och ett antal vägledande domar som fått lagens tillämpning att stundtals framstå som obegriplig och lämnat personer med otillräcklig eller till och med obefintlig assistans.

Vissa menar att frågan om LSS har kommit att bli “den nya migrationsfrågan” där uttalanden om att besparingar måste göras inte får plats i “åsiktskorridoren” och döms ut som oanständiga. Och visst har det funnits tendenser i den riktningen, men det är inte ett argument för att LSS behöver besparingar.

Ett legitimt argument till att LSS kräver besparingar är å andra sidan kostnadsutvecklingen. När LSS infördes år 1994 uppgick kostnaden till 2,4 miljarder. De senaste åren har siffrorna rört sig runt 30 miljarder. Att regeringen i det läget har velat se över kostnadsutvecklingen är inte på något sätt anmärkningsvärt.

Varför kostnaderna har stegrats så dramatiskt beror framför allt på att assistanstimmarna som beviljas har ökat. Men det har också uppmärksammats hur folk har fuskat och överdrivit sina behov för att kunna utnyttja systemet maximalt. Dessa frågor förtjänar att tas på allvar. En generös välfärdsstat kan aldrig vara naiv inför enskilda personers och familjers girighet. Men ivern att stoppa fusket får dock inte gå ut över de assistansbehov som faktiskt finns.

En annan invändning som framförts mot de stora kostnaderna för LSS är att lagen omfattar en så liten grupp. Ungefär 15 000 personer i dagsläget. Är det inte rimligt att dessa går till generella välfärdssystem istället? lyder argumentet.

Genom den socialliberala politiska filosofen John Rawls kan den invändningen få ett svar. Han beskrev ett tankeexperiment där alla människor inom en stat sitter bakom en “okunnighetens slöja” innan de föds. Vad alla vet är att de kommer födas in i ett samhälle där folk kommer ha olika kön, religion, etnicitet, begåvning, och allmänna livsförutsättningar. Vad personerna inte vet är vilken person de själva kommer bli i detta samhälle. Vilket samhällssystem skulle dessa personer komma fram till är rättvist? frågade sig Rawls.

En princip som Rawls menar att människorna skulle enas om är den så kallade minimaxprincipen; de som har det sämst i samhället ska ändå ha det så bra som möjligt. För ingen har valt att bli funktionshindrad till den grad att man behöver personlig assistans, det handlar om ren och skär otur i livets lotteri. Därför är det rättvist att mycket skattepengar satsas på LSS.

Januariöverenskommelsen har också lovvärda skrivningar om lagen. Men andra välfärdsområden behöver också anslag. Frågan är om regeringen vågar prioritera dem som behöver välfärden mest, framför populära satsningar på medelklassen.