Artiklarna har handlat om sådant som fria medier, oberoende domstolar, grundlagsfäst skydd för minoriteters rättigheter och vikten av en okorrumperad byråkrati och förvaltning. Sammantaget kan man säga att det handlar om institutioner i samhället som syftar till att garantera mångfald i en rad olika bemärkelser.

Extremister av olika slag förenas av att de har politiska mål av ett helt annat slag. Man strävar efter att likrikta samhället – politiskt, religiöst, kulturellt eller på annat sätt.

Auktoritära högerpopulister av det slag som nu agerar i nästan alla europeiska länders politiska system vill inte nödvändigtvis upphäva demokratin i bemärkelsen fria val och allmän rösträtt. Men deras inställning till medierna, till rättssystemet, till forskning och vetenskap eller till minoriteter är inte desto mindre uttryck för en strävan att likrikta samhället. Alla ska leva på ett sätt som motsvarar vissa, av Partiet, fastställda normer, granskning av politiska makthavare ses som bristande lojalitet, rättssystemet ska följa politiska direktiv, forskning som kan komplicera den förutbestämda bilden av verkligheten ses med misstro.

I alla dessa exempel är det frågan om oppositionens och det fria tänkandets legitimitet som ställs på sin spets. Politiska extremister – nazister, fascister, kommunister eller extrema islamister – utgår från världsbilder som till synes förklarar allt och gör i kraft av detta anspråk på den totala makten. Det är detta som är innebörden i uttrycket totalitarism. Auktoritära populister går inte lika långt, men rör sig i samma riktning. Man utgår från en föreställning om ett rent och obesudlat ”folk” som systematiskt bedragits av diverse ”elitgrupper” med tvivelaktiga syften.

”Folkviljan”, som ju i praktiken helt enkelt är de åsikter som populisterna själva omfattar, ska få ett omedelbart och fullständigt genomslag. Obekväma frågor, oberoende samhällskritik och balans mellan olika maktcentrum har inget eget existensberättigande utan är hinder som på olika sätt ska övervinnas – till exempel genom att valsättet ändras, staten tar kontroll över medierna, domare tvångspensioneras och fri forskning trängs undan av politisk propaganda. Exempel på detta finns i dag i en rad länder.

Att ett sådant synsätt i verkligheten maskerar ett djupt folkförakt borde vara uppenbart. ”Folket” ses som en diffus massa vars politiska uppgift är att med acklamation understödja populistiska partiers och politikers infall – inte som självständigt tänkande individer med egna erfarenheter, drömmar och förhoppningar. Populisterna själva ser sig samtidigt som en självklar elitgrupp – som till skillnad från förhållandena i en liberal demokrati helst inte ska kunna ifrågasättas, granskas eller bytas ut i demokratiska former.

I en liberal demokrati är den naturliga hållningen till mänsklighetens mångfald en ”solidarisk individualism”. Den frihet och de livschanser som var och en av oss kan önska motsvaras av önskningar och förhoppningar som andra har. Vi kan vara olika på många sätt, men har också – om vi inte aktivt förtränger den – en förmåga till inlevelse med andra och till respekt för andras erfarenheter.

Den ”solidaritet” som totalitära och auktoritära politiska grupperingar predikar är av ett annat slag. Man fixerar sig vid människors bakgrund, kön, religion, sexualitet eller något annat, utan intresse för individens egenart eller männi-skosläktets enhet. Den som inte i sitt dagliga liv motsvarar vissa politiskt fastställda mönster trakasseras, övervakas eller stöts bort. Den som anser sig veta vilka som är ”riktiga svenskar” skiljer sig i sista hand knappast alls från dem som anser sig ha rätt att diktera för andra hur de ska ordna sina liv.

Bakom den liberala demokratins institutioner finns värderingar som inte får överges.

Håkan Holmberg

Politisk chefredaktör