Jag minns den ohejdade optimism som präglade planerna på ett OS i Stockholm 2004. Själva omröstningen var ännu två år bort när stadsfullmäktige i Stockholm skulle ge sitt godkännande hösten 1995. Tillsammans med en studiekamrat försökte jag granska ansökan under tio veckor. Vårt ideal var den tidens Uppdrag Granskning på SVT, Striptease, och vi blev onekligen en nagel i ögat på politikerna med våra ständiga frågor. ”Man kan väl inte bygga en korvkiosk utan att ni har synpunkter”, som borgarrådet Mats Hulth (S) uttryckte det i en trappa i Stadshuset.

Sommar-OS, alltså, världens största evenemang alla kategorier. I Hammarbybacken skulle huvudarenan Victoriastadion ligga. Slalombacken skulle grävas ur och arenan placeras ovanpå. Innehållet i jordhögen var okänt men bestod enligt en pensionerad miljökonsult av ”gamla kylskåp och annan bråte”. Vid Brunnsviken i norra Stockholm stod vi vid den slitna båtklubben Albano och tittade ut, försökte framkalla bilden av ett olympiskt stadion för rodd och kanot. Och så vidare.

Den största optimismen gällde ändå ekonomin. Stockholm och Sverige skulle ”hamna på kartan” och pengarna strömma in. Stockholmarna skulle hyra ut sina lägenheter till fantasipriser när hotellen blev fyllda. Folk från hela världen skulle sedan glida runt mellan evenemangen, äta och konsumera. Det skulle förvisso kosta en slant att arrangera ett sommar-OS, det förstod man, men de ”dynamiska effekterna” av värdskapet kunde inte överskattas.

Eller så kunde de det. En ekonomiprofessor vi talade med sågade utredningen om Stockholms-OS fullständigt. Huvudinvändningen, som han menade gäller arrangörer av alla slag, var just överskattningen av dynamiska effekter. ”Den som inte har något evenemang att lägga pengarna på går ju inte och spolar ner dem i toaletten. Man gör någonting annat i stället”, slog professorn fast.

Och stockholmarna fick tillfälle att göra annat. Efter en kampanj omgärdad av mutrykten föll man i slutomgångarna mot Rom och Aten, som hade bättre koncept, alternativt erbjöd större mutor. Aten tilldelades slutligen spelen 2004, enligt bedömare en starkt bidragande orsak till den kommande grekiska skuldkrisen.

I förra veckan beslutade regeringen att stödja en svensk ansökan om att få vinter-OS 2026. Vinnaren utses i juni och återigen är det italienskt motstånd i form av Milano/Cortina. Vinter-OS är en på alla sätt mindre affär än sommar-OS, men principerna är desamma. Stor risk för mutor under ansökningsperioden, då ledamöter från mindre demokratiska länder som vare sig sett snö eller is ska rösta om den lämpligaste värdstaden. Sedan ännu fler mutor och fusk under själva bygget och så en slutnota som vida överstiger budget (vilket gäller samtliga OS sedan 1984).

Det är lätt att förstå varför ett OS blir så dyrt. Dels handlar det om unika anläggningar och sådana blir alltid dyrare då det är svårt att förutse alla kostnader (se andra stora arenor som byggts i Sverige). Men framför allt byggs de med ett icke förhandlingsbart slutdatum, själva OS-invigningen. Det uppstår gärna utpressningssituationer när det närmar sig. Vill ni ha en arena eller inte?

Regeringen sade i förra veckan ja utan några kalkyler att luta sig mot. Budgeten är på 13 miljarder kronor där IOK ska stå för två tredjedelar och ”privata sponsorer” för resten. ”Nu är det nya tider, nu är det en merit att göra det hållbart och billigt”, enligt kampanjledaren Richard Brisius. ”En ren vinstaffär för skattebetalarna”, säger Peter Reinebo, Sveriges olympiska kommitté (SOK), till TV4.

”OS vore fantastiskt”, säger kulturminister Amanda Lind (MP). De närmaste månaderna kommer folket grovt sett att delas i två delar: Optimister och pessimister. De som vill göra något kul och de som är, typ, skeptiska surkartar. Det är inte lätt att säga att man tillhör de senare. Men vad ska jag göra? Det är inga korvkiosker som ska byggas. Kan jag inte få kalla mig för en OS-realist som därmed hoppas på Italien i juni?