I sin första debatt med Jan Björklund (L) drog Jimmie Åkesson (SD) åter fram sin folkhemsnostalgi. Men vad syftar han på?

Folkhemmet finns bara som begrepp. Tyska ”Volksgemeinschaft” (Folkgemenskap) förknippas såväl med nazismen som med socialistiska partier. I Sverige användes ”folkhem” tidigt av högermannen Rudolf Kjellén (1864–1922). Samma Kjellén inspirerade ”Unghögern”, ur vilken Sveriges Nationella Förbund, SNF, växte fram. Dess huvudfiender var socialdemokrater och liberaler som påstods vilja öppna för ”ohämmad judeimport”. I ”Nationell tidning” ägnade sig medlemmar åt antisemitisk propaganda. Om detta skrev Ola Larsmo i UNT 17/1 -16. Enligt Håkan Holmberg (28/8 -14) åberopar Åkesson med flera gärna en tradition av akademisk ultrakonservatism som var stark vid förra sekelskiftet. Portalfigur: Rudolf Kjellén.

Åkesson hänvisar dock även till Per Albin Hansson, vars ”folkhem” framställs inkluderande och jämlikt i ett tal 1928. Det byggde dock inte på de mänskliga rättigheterna; de var inte skrivna. I tanken om välfärdsstaten fanns då både rashygien och rasbiologi. Kvinnor förväntades sköta hemmet. Homosexualitet kallades psykisk störning (ända till 1979) och var olaglig till 1944. Svenska romer hänvisades till nomadliv utan skola för barnen. ”Tattare” inventerades, barn omhändertogs. Samer fick torftig skolundervisning och hänvisades till ”lapphärbärgen”. Svenskar som gifte sig med tyskar 1937–45 måste underteckna en ”arierförsäkran” enligt nazisternas Nürnberglagar. Med mera.

Så för vem var folkhemmet en idyll? För heterosexuella, arbetande familjefäder ur majoritetsbefolkningen?

Säg att Åkessons vurm för folkhemmet skulle vara en korsning mellan Kjelléns och Hanssons versioner? Menar han då en nationalistisk socialism? Det begreppet har konnotationer som ger rysningar ända in i märgen.

Vi ska ha en stark välfärd, men utan konstruktion av ett ”folk”. Välfärd betyder inkludering. På riktigt.