Förra veckans nyhet om att en miljon arter är på väg att dö ut fick sannolikt inte så många visningar på nyhetssajterna. Vi är vana vid larm och den första frågan blir "hur många arter finns det?". Sedan undrar man kanske också vilka djur och växter som riskerar att försvinna. Om det inte är granar, rosor, sälar, delfiner eller människan själv så fortsätter vi med vad vi höll på med. Eller? Nej, så obekymrade är vi inte. Vi vet att det är allvarligt. Väldigt allvarligt. Det är bara så förtvivlat svårt att ta till sig, att veta hur vi ska agera.

Svaret på den första frågan är att det finns åtta miljoner djur- och växtarter och att människan, liksom sälar och älgar, i längden är beroende av många av dem för att överleva. Det räcker med att säga ”pollinering” för att förstå att själva existensen faktiskt är hotad. Mer än tre fjärdedelar av de odlade livsmedelsgrödorna är beroende av pollinerande insekter.

Den apokalyptiska nyhetens avsändare är inte vem som helst. Det är den första rapporten från IPBES, en mellanstatlig organisation för biologisk mångfald motsvarande IPCC för klimatforskningen. Rapporten, som bygger på 15 000 vetenskapliga källor, presenteras i sin helhet i höst. Förra måndagens presentation i Paris handlade om en 40-sidig sammanfattning som godkänts av 130 länders regeringar.

Utrotning av arter sker hela tiden, men nu i en takt som är tio eller hundra gånger högre än normalt. Detta får forskarna att tala om en förestående massutrotning, den sjätte sedan livets början på planeten och den första sedan dinosaurierna försvann för 65 miljoner år sedan.

Allt beror förstås på människan, på hur vi lever. Odlingen på jorden har ökat med 300 procent sedan 1970, vilket har lett till avskogning och stora utsläpp. Vi släpper också ut gifter, 300-400 miljoner ton tungmetaller varje år, och plast, tio gånger så mycket som för 40 år sedan. Haven är på väg att fiskas ut och klimatförändringarna står för utplåning av ytterligare liv. Hållbarhet är ett honnörsord som ofta hörs, som ska genomsyra allt vi gör. Men människan liv på jorden är inte hållbart, inte alls.

Klimatfrågan är enkel vid en jämförelse med biologisk mångfald. Med fokus på utsläpp kan vi kraftsamla och ta steg för steg mot hållbarhet. Transporterna, boendet, maten. Vi sätter upp ett mål, gemensamt och var och en för sig, och förhoppningsvis når vi dit. Det är svårt nog naturligtvis. Men knappast jämfört med frågan om biologisk mångfald: ”Hållbarhetsmålen för år 2030 och därefter kan bara nås genom omfattande förändringar av ekonomiska, sociala, politiska och tekniska faktorer”, skriver rapportförfattarna på IPBES.

Omfattande förändringar, alltså, ännu mer genomgripande än i klimatfrågan. Men de båda ödesfrågorna hänger ihop och bör inte särskiljas. Värnandet om den biologiska mångfalden kan också ge klimatfrågan draghjälp på flera sätt. Exempelvis är det svårare att ifrågasätta biologerna. Temperaturkurvor och extremväder har kunnat bortförklaras med viss framgång, även av ledande politiker. Att arter försvinner är däremot ett oomtvistligt faktum.

Skygglapparna sitter på. Och när man gläntar på dem ser man bara hopplöshet, att de små åtgärder som vidtas äts upp hundrafalt av utvecklingsländerna. Bara i Kina och Indien finns 2,7 miljarder människor som naturligtvis eftersträvar samma standard som Europa och Nordamerika. Vilket, om ingenting görs, kommer att ta motsvarande resurser i anspråk.

Men EU är fortfarande världens största ekonomi. Och nästa söndag är det val till unionens parlament. Vad som sker där de närmaste fem åren kommer att få efterverkningar för hela århundradet. Tack vare IPBES vet alla vad som står på spel. Eller borde åtminstone veta. Väljarna är som sagt vana både med larm och ödesfrågor, med frasen att ”snart är det för sent”. Nästa söndag väljer svenskarna 20 ledamöter som ska vara med och påverka, se till att vi slipper frasen att ”nu är det för sent”.