Hela 65 procent av svenskarna är för EU-medlemskapet medan endast 19 procent vill lämna unionen (Novus 11/4). Inget av de åtta riksdagspartierna har längre EU-utträde som ett krav och inför valet till EU-parlamentet 26 maj uppger runt 70 procent av väljarna att de tänker rösta. För fem år sedan blev valdeltagandet 51 procent.

Frågar man politiker och tjänstemän i Bryssel beror uppryckningen kanske på insikten att demokratin är hotad i EU, på framryckningen för högerpopulistiska partier och vurmen för nationalism på bekostnad av samarbete. Samt att kunskapen om EU ökat generellt – väljarna har (äntligen) förstått att besluten där påverkar vardagen för alla, att gränsöverskridande problem måste lösas gemensamt, och så vidare. Men om man bortser från önsketänkandet är nog förklaringen kort och gott en: brexit.

Stödet för EU har ökat i samtliga 27 kvarvarande länder. Det är av självbevarelsedrift då man inte vill uppleva samma kaos som britterna gjort under nästan tre år, och kommer att fortsätta göra under oöverskådlig tid.

EU-beslutet om nya upphovsrättslagar för en knapp månad sedan är en illustration till hur EU fungerar och hur det tas emot i Sverige. Här fanns en fråga som verkligen engagerade våra folkvalda EU-politiker. Beslutet innebar å ena sidan att ”kulturarbetarna äntligen skulle få betalt i stället för att nätjättarna roffar åt sig”, enligt Jytte Guteland (S), å andra sidan ”slutet för internet som vi känner det”, enligt Fredrick Federley (C).

Partilinjer och allianser skapades och bröts. Diskussionerna gick höga till och med i EU-nämnden, normalt något av riksdagens lugna hörn.

Vad säger då väljarna? Jo, enligt undersökningen från Novus (4-7/4) är miljö/klimat/energi, brottsbekämpning/antiterror och migration de viktigaste EU-frågorna. I princip inga väljare tycker att upphovsrättsfrågor på internet, regionalpolitik eller gemensamma regler för konsumentskydd är mest angeläget, enligt mätningen. Samtidigt uppger 59 procent av väljarna att de inte känner att de har tillräcklig information från partierna för att rösta.

Uppgiften är densamma som den varit sedan Sverige gick med i EU. ”Partierna måste börja jobba hårt med en folkbildning, och även positionera vad EU faktiskt gör, och varför man ska rösta där, och så klart varför man ska rösta på det partiet”, säger Torbjörn Sjöström, vd för Novus.

Uppmaningen innebär nog dubbla känslor för politikerna. En dos självkritik men också en djup suck: Vad är det vi gjort i alla år? När ska det gå in att en stor del av vår lagstiftning har ursprung i EU, att den inre marknaden och den fria rörligheten förenklar för oss alla och ger oss jobb och välstånd? Eller att tillväxten på landsbygden så ofta är sammankopplad med EU-stöd?

Men det går också att ifrågasätta om medierna verkligen fyller sin uppgift, att skildra EU och EU-politiken utifrån beröringspunkter med svenskarna? Den handfull reportrar från riksmedierna som finns på plats i Bryssel gör så gott de kan, men det räcker inte om den övriga journalistkåren visar för mycket av okunskap och ointresse. Särskilt de viktiga regionala frågorna blir lidande.

I stora frågor som klimatpolitik och migration är inte EU bättre än summan av medlemsstaterna. I migrationsfrågan är läget alltjämt låst och systemet för handeln med utsläppsrätter ska reformeras till omstarten 2021. Det går framåt, men långsamt. Vilken skillnad gör då våra 20 ledamöter av de 751 i parlamentet? Är det någon idé att rösta, frågar man sig.

Svaret är att mindre länder kan göra stor skillnad för riktningen i hela EU. Som enskilt land, vilket Sverige visat inom fisket, med kemikalielagar och lagar mot antibiotikaanvändning, men särskilt i allianser med andra länder i ministerrådet och inom partigrupperna i parlamentet. Det är minst lika viktigt, och lika stor idé, att rösta 26 maj som i riksdagsvalet. Politikerna och pressen är bara så förtvivlat dåliga på att förklara varför det är så.