Hennes hem är ett levande bevis. Det röda huset med vita knutar och en glasad farstukvist är rena sinnebilden av en somrig idyll. Ett grönt plåttak, vackra fönster och prunkande rabatter vittnar om att det bor någon här som både lägger ned tid och kärlek på den här platsen. Här, i en by strax utanför Gävle, bor Erika Åberg med sin man Björn och barnen Milton och Eleonora.

– Vi var nykära och hade inte ens flyttat ihop när vi köpte huset tillsammans, säger Erika Åberg.

Det var för nästan tolv år sedan. Sedan dess har huset från 1911 genomgått en stor förvandling.

Artikelbild

”Huset är byggt 1911 men vi har valt att spara funkisköket från 1930-talet.” För Erika Åberg handlar byggnadsvård om att vårda och respektera många av de stilar och tidsepoker som finns i ett gammalt hus.

– När jag ser på gamla bilder kan jag inte riktigt fatta varför vi föll för det. Skicket var förfärligt, säger Erika.

– Det var trädgården. Jag kommer ihåg att den charmade dig direkt, påminner Björn.

Det är lätt att förstå. Breda rabatter med torparblommor, knotiga fruktträd och en fin ladugård med uthus i vinkel skulle kunna charma vem som helst.

Själva huset hade också en bra stomme, även om skurgolv, pärlspont och brädtak var övertäckta med plastmattor, masonitskivor och strukturtapeter.

Artikelbild

Överallt i huset finns vackra små stilleben av personliga saker. ”Vi har en ganska långsam process när vi inreder. Det får ta tid innan det känns färdigt”, säger Erika Åberg.

Erika och Björn har skalat av spåren från de tidigare renoveringarna och tagit fram de vackra och genuina detaljerna igen. Fast hon är inte ute efter att skapa en enhetlig ”Skansen-miljö” med devisen ”ju äldre desto bättre”.

– Jag vill inte att byggnadsvård ska bli en stil bland alla andra, utan snarare ett smart sätt att tänka på miljön och hushålla med resurserna.

Artikelbild

Tapeterna i vardagsrummet är ett nytryck av ett gammalt mönster. ”Vi hittade en tapet i garderoben och försökte hitta ett mönster som liknade det”, berättar Erika, som älskar tapeter från förr.

Efter nästan tolv års arbete kan de konstatera att allt faktiskt är klart. Alla stora ingrepp är gjorda. Värmesystem, avlopp, tak och elledningar är genomgångna och upprustade. Finlir som tapeter, slipning av golv och framtagning samt återställning av spegeldörrar är fixade.

På nedre plan finns kök, bibliotek, vardagsrum och badrum. På det övre tre sovrum och en generös hall som övergår i ett arbetsrum.

Artikelbild

Björn renoverar fönster som kommer från en nedlagd folkskola i närheten. ”Efter tolv år blev huset banne mig klart. Vi firar det med att bygga ett orangeri”, berättar Erika. Tavlan på väggen gjordes av en gammal ägare som var målare och hobbykonstnär.

– Planlösningen på övervåningen var hopplös och det satt en liten takkupa där som var i dåligt skick och läckte ut värme, berättar Erika.

När de lade om plåttaket passade de på att göra om kupan med hjälp av fönster som de hittade i ladugården. En snickare gjorde karmen och vips så skapades det ett rum som flödade av ljus och blev som en blandning av ateljé och glasveranda.

Artikelbild

Katarina och Kalle byggde huset 1911. ”Grannarna kom med fotografier på dem som hade bott här innan och berättade vilka de var. Det betydde mycket”, säger Erika Åberg.

– Det blev verkligen bra. Vi har lyckats utnyttja kvadratmetrarna bättre.

Hela husrenoveringen tog mycket längre tid än vad de trodde. Andra åtaganden kom emellan, orken tröt och oförutsedda saker hände som sabbade planeringen.

Artikelbild

Hallen på övervåningen har fått en ny planlösning och nytt fönster. Resultatet blev en korsning mellan ateljé och glasveranda. ”Vi våndades väldigt innan vi vågade förändra planlösningen här uppe. Men det blev verkligen bra”, säger Erika.

– Som när brunnen sinade och hela familjen hade magsjuka eller när avloppet gav upp under kräftskivan för 20 pers.

Även budgeten har spruckit. Ändå satsar Erika och Björn på begagnat för att hålla kostnaderna nere – och för att spara miljön.

Artikelbild

Det gamla köket har förvandlats till sovrum men köksskåpen fick vara kvar. ”Jag är väldigt svag för kök. Särskilt funkiskök med de här sneda dragluckorna. När jag såg ådringsmålningen på luckorna här inne fick jag hjärtklappning och kände bara att det här måste vi ha!”

– Vårt badrum är ett bra exempel. Klinkerplattorna hittade vi i ladugården och listerna i uthuset. Vi hittade ett badkar, som skulle slängas vid ett stambyte och köpte det. Handfatet kommer från Ikeas fyndavdelning, berättar Erika.

Återbruk är viktigt för henne och en av anledningarna till att hon brinner för byggnadsvård.

En annan anledning är farfar och morfar. De var murare respektive målare, födda på 1920-talet.

– Båda kunde verkligen det traditionella hantverket men fick uppleva hur deras kunnande gick från något eftertraktat till att bli ingenting värt.

Byggnadsindustrin genomgick stora rationaliseringar under 1900-talet, vilket påverkade yrkesrollerna.

– Min morfar fick stå och sprutmåla garage med plastfärg, när han var superduktig på ådringsmåleri. Och farfar, som var så skicklig och kunde mura valv, fick stå och blanda till blåbetong. Det gjorde mig förtvivlad, säger Erika.

I jakten på att spara pengar slösades kompetens bort och människors hälsa fördärvades – liksom kvalitén på husen.

– Den utvecklingen gjorde att jag både blev upprörd och nyfiken. Det känns viktigt att bevara deras kunskap.

Under en tre år lång utbildning på Gotland upptäckte hon att hon hade fallenhet även för de praktiska momenten i yrket. På skolan varvades teori med praktik på ett naturligt sätt.

– Vi fick gå ut i ekskogen, fälla träd och bygga oss ett litet hus.

Att hon klarade det var en hisnande upplevelse som gav självförtroende. Det har också gjort henne övertygad om att alla klarar mer än vad de tror, inte minst kvinnor.

– Det är klart att män inte automatisk är bättre hantverkare. Det handlar om den sociala normen och vad den gör med människors förväntningar.

Just nu försöker Erika pusta ut efter en intensiv vår med inspelning av en ny omgång av ”Det sitter i väggarna” som börjar sändas den 12 augusti på SVT.

– Men det blir ganska mycket jobb i sommar. Vi ska fira att vi är klara med huset genom att förverkliga en gammal dröm och bygga ett orangeri. Dessutom skriver jag på en bok. Arbetsnamnet är ”Byggnadsvård i vardagen” och den kommer att handla om hur man får tid, råd och ork att restaurera, berättar hon.

Hon utgår bland annat från misstag hon själv har gjort – och sett andra göra.

En viktig lärdom är att dela på jobbet, att inte acceptera att bara den ena bygger och den andra sköter markservicen.

– Ofta förväntas mannen bygga och kvinnan ta hand om hushållet och barnen.

Men det är en problematisk uppdelning just för att renoveringsprojekt tar lång tid. Ett år kanske man kan stå ut, men så tar det fem.

– Tänk att stå där med en hammare i handen och se barnens småbarnsår passera i ögonvrån. Eller att vara den som har huvudansvaret för att städa, diska och damma i fem år. För oss skulle det vara ohållbart, säger Erika.

Hon och Björn har varit noga med att växeldra, trots att hon har försprånget när det gäller byggandet och Björn själv beskriver sig som en glad amatör.

– Just nu håller han på att restaurera fönster till orangeriet. De kommer från en gammal folkskola här i trakten.

Återbrukstanken igen. Trots att de antagligen kommer att få lägga minst 200 timmar på att få ordning på dem. Frågan är hur de ska fira när det är klart.