– Rakt fram och uppför trappan, följ sorlet, säger hon som släpper in UNT på Medicinhistoriska museet, och ler.

Först passerar jag ett folktomt, tyst rum fullproppat med olika sjukhusattiraljer. Överallt glasskåp med olika medicinska instrument, dockor i plast som försetts

med lustgasmask, mängder med sjukhusutrustning som ligger på hyllor och dräkter från decennier tillbaka. Det är nästan något spöklikt över det hela. Men

Artikelbild

| Sköterskeklassen i dag när de träffades på Medicinhistoriska museet 50 år efter att de tagit sin examen.

sorlet. Det blir starkare och starkare ju längre in i rummet jag kommer, när jag går uppför de breda stentrapporna ökar ljudvolymen markant.

På andra våningen, runt två bord dukade med kaffekoppar av servisen blå blom, sitter de, alla sjuksköterskor ivrigt pratande med varandra. Många av dem har inte setts på decennier så, ja, de har mycket att prata om.

– Vi kan sätta oss i köket där är det tystare, säger Gunilla Julin som är den som tog kontakt med UNT inför 50-årsfirandet.

Hon får med sig fyra till av sköterskorna.

– Jag var exakt den sista som gick ut med högtidsdräkt eftersom jag hette Östlund på den tiden, säger Ann Marie Larsdotter, numera pensionerad företagssköterska som också har donerat sin högtidsdräkt till Medicinhistoriska museet.

– Min mamma sa till mig: Skaffa dig en utbildning först, innan du gifter dig. Lördagen efter examen gifte jag mig i Gamla Uppsala kyrka, säger BrittMarie Ligne Carlsson, nu pensionerad distriktssköterska.

De vittnar alla om att det var andra tider på den tiden.

– I dag är blivande sjuksköterskor studenter, vi var arbetskraft under utbildningen. Vi började klockan sju på morgonen och jobbade på förmiddagen, undervisningen skedde på eftermiddagen. Vi var lediga en dag per vecka, varannan måndag och några timmar mitt på dagen, säger BrittMarie Ligne Carlsson.

De arbetade alla under överläkaren Ask-Upmark. Alla som sitter runt bordet har något att säga om honom som till exempel att han fick återkommande raseriutbrott, utskällningar hörde till vardagen, och att han inte tyckte om kvinnliga studenter.

– Man fick inte ha bruna ögon. Jag fick alltid titta ner i golvet när jag öppnade dörren för honom när han kom och skulle gå rond. Vi sköterskor fick stanna utanför, säger Ann Marie Larsdotter som har just bruna ögon.

– Det var ett fasligt nigande, och du måste komma ihåg att det här var före dureformen. När han kom i korridoren gällde det att stå heltrak i ryggen och niga, alla viskade till varandra: ”Asken kommer, Asken kommer”, säger Margareta Dunder, pensionerad barnmorska.

Men på elevhemmet där de bodde inackorderade kunde de då och då släppa loss. Någon visar svartvita bilder där de står och poserar med sköterskekjolarna utmanande uppdragna en liten, liten bit ovanför knäet. Rökning var förstås inte tillåtet med sköterskeuniform på.

– Vi hade en halvtimmes matrast, så vi slängde i oss maten sen hann vi röka enochenhalv cigg i ett rum nere i kulverten, berättar Ann Marie Larsdotter.

En ung man hade de i klassen. Medan de kvinnliga sköterskestudenterna fick sina klänningar och högtidsdräkter uppsydda av en skräddare som kom nerresande från Dalarna, fick han gå till en arbetarbod och köpa målarkläder, vita byxor och rockar, allt till en bråkdel av priset som kvinnorna fick betala för sina specialuppsydda klänningar där kjolarna skulle mäta exakt 17 centimeter från golvet.

Men alla var de lika stolta den dagen 30 maj 1969 då de gick ut sköterskeskolan och uppklädda i sina högtidsdräkter fick ta emot sina broscher i Uppsala domkyrka.