Ivar Eriksson i Örsundsbro har nyligen fyllt 94. Varit bygden trogen under alla år och har detaljminnet i behåll.

– Enköpingståget gick 9.05. Vi var sju lumpare från Örsundsbro som väntade på perrongen för att rycka in på regementet i Uppsala. Och det bara några månader efter krigets slut.

På den tiden var Ivar bonddräng, men hade hunnit med både att vara hästkarl och smedlärling.

Artikelbild

| Med stolthet bär Ivar än i dag sin hemvärnsbasker, trots att det gått några år sedan värnplikten på I 8 i Uppsala, och firandet av krigsslutet tillsammans med sina vänner hästarna. Foto: Sven-Åke Haglund

– Minns såväl när mamma Anna-Maria tittade ut genom det lilla fönstret till torpstället Gröndal, och såg en man komma ridande över åkern med så'n fart att leran stänkte om hovarna. Vad i hela fridens da´r handlade det om?

Mannen på den leriga hästen visade sig vara den nya arrendatorn till Rosebacka under Höja Säteri, några kilometer bort. Mannen behövde en sommardräng. Och det snabbt.

– Vad ska drängen göra då?, frågade pappa Axel. Välta efter harvningen, fick han till svar. Pappa tittade ut över oss tio barn, och blicken fastnade på mig. Det borde passa dig, Ivar, sa han.

Saken var den att Ivar inte ens fyllt elva. Men han var van vid att köra häst på torpets tio tunnland.

Artikelbild

| Inte ens fyllda elva år fick Ivar Eriksson börja som dräng. Första jobbet blev att välta efter harvningen.

– Vår häst hade pappa köpt på auktion i Resta hyfsat billigt eftersom det var en militärhäst som skulle rycka in en månad varje år. Som mest hade mor och far sju kor, men de fick säljas undan för undan när barnaskaran växte ur skorna. Var väl bara en eller två till slut.

Det blev sex års skolgång i Mosta skola, med en fortsättningstermin i Åloppe.

– Men läsa låg inte för mig. Jag hade tur som fick en plats som smedlärling knappt tretton år gammal. Ett fint jobb under en 80-årig smed som kunde de gamla konsterna vid ässjan.

Det hela var på 30-talet innan gummihjulen helt och hållet hade rullat in i lantbruket.

– Att få dit järnbandet på ekerhjulet i trä var en svår konst utan vare sig nitar eller svets. Först skulle det platta järnet ässjas samman i ändarna till en ring, sedan upphettas så det ökade i omfång, krängas på hjulet, och kylas ner innan träet fattade eld och allt var förstört. Alltsammans knakade och brakade. Enorma krafter när ringen krympte.

Ivar berättar om Bahcohammaren som var en sensation i smedjan, och samlade bygdens bönder som ville beskåda det dundrande underverket.

– Smeden Söderholm demonstrerade stolt hur fjäderhammaren slog och slog utan handkraft, driven av den nya elektriciteten. När smeden gav order fick jag som stolt lärling slå av och på strömmen till nymodigheten.

Många år senare fick Ivar nytta av sina kunskap om hur järnet skulle hanteras. Det var när han började som brunnsborrare och i ässjan vässade den mejsel som stötmaskinen dunkade ner i marken – också genom berg – före senare tiders borrteknik.

– Vet att jag en gång räknade ut att det måste ha blivit runt hundra brunnar med ett sammanlagt djup på sju kilometer, och allt bara här i trakten runt Örsundsbro.

Det militära har alltid varit viktigt för Ivar. 1946, direkt efter lumpen på I 8 i Uppsala, blev det krigsplacering i hemvärnet. Sedan många år är han medlem i föreningen Hemvärnsveteranerna.

– Jag var väl nära 90 när jag var med vid den beridna högvakten på Stockholms slott. Inte på hästryggen, men jag stod intill paraden i full uniform med baskern på. Jag och min rollator blev rejält fotograferade av alla japanska turister, vill jag minnas…