– Kanske får firandet trots allt anstå ända till sommaren och medeltidsveckan på Gotland, säger Frida litet hemlighetsfullt när hon på tidningens uppmaning övar vid stengrunden efter St Ilians kyrka i Enköping.

Ruin som ruin, men det är Visby ringmur och medeltidsmiljön där innanför som mest känns som Gråfötternas hemmaplan.

– Vi gråfötter har tidstypiska kläder och instrument, nja förresten, litet fuskar vi. En del av instrumenten borde nog se annorlunda ut och dessutom låta litet annorlunda. Mindre bra i ärlighetens namn.

När bandet började 2003 var det nog ingen av originalmedlemmarna som trodde att de skulle spela tillsammans 15 år senare. Eller ens att lajvlägren och medeltidstrenden skulle stå sig. Med fem egna album kan Frida och övriga Gråfötter se tillbaka:

– Vi uppträder inte enbart på scen. Vi bor i lägren och lajvar medeltid fullt ut, vilket kan bli rätt tufft en hel vecka i följd. Gråfot är ett vandrande folkslag, som vi hittat på själva och skapat en egen mytologi runt.

På frågan om highlights tvekar inte Frida:

– Dit hör definitivt ett framträdande i Uppsala när reformationsåret avslutades 2017. Vi inbjöds att spela vid domkyrkan när kungen, biskoparna och alla gäster passerade förbi.

Men Fridas vardag är något helt annorlunda. Då lämnar hon artistlivet för att stiga in i en annan värld. Sedan 19 år jobbar Frida Racksäter främst med unga människor som har medfödd dövblindhet.

– Jag läste på högskolan i Linköping med inriktning socialpedagogik, sökte ett sommarjobb och fick tips om Mo Gård i min hemstad Finspång. Inom kyrkan hade jag jobbat med barn och unga, och dessutom gått en kurs i teckenspråk på ABF.

Men det hon mötte på Mo Gård var ändå oväntat:

– En annan värld, jösses tänkte jag, får jag betalt för det här? Det var sommar och brukarna hade mindre schemalagd daglig verksamhet. Vi packade matsäckskorg och cyklade till badstranden. LSS-lagstiftningen handlar om att alla människor ska ha rätt till ett gott liv.

LSS står för lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

– Efter min kandidatexamen i socialpedagogiskt behandlingsarbete anställdes jag av Mo Gård i Finspång, men flyttade till Enköping för nio år sedan när företaget öppnade ett resurscentrum här.

I dag arbetar Frida främst med att utveckla företagets egen personal, så kallat pedagogiskt stöd, men ”lämnar aldrig” kontakten med brukarna:

– Jag får göra skillnad för andra människor. Måste lära mig varje brukares personliga sätt att uttrycka sig. Samtalet sker med teckenspråk via känseln i främst händerna. Fascinerande att få klura ut vad personen verkligen vill trots att den har begränsade möjligheter att berätta det för mig.

En sista fråga, Frida, på din fritid sysslar du med musik. Kan brukarna som både är döva och blinda dela ditt intresse?

– Absolut, det handlar då mycket om bas och trummor. Kort sagt tryck och vibrationer, precis det du själv känner när du drar på volymen därhemma. Musik är häftigt och förenar alla oss människor!