– Att ha fått en mästartitel känns som ett sätt att styrka yrket. Det finns en möjlighet till vidare utveckling. Vi har blivit större, och nu ska jag och Aja Petersson, som också fått mästartitel, starta en gesällutbildning i skinngarvning på Bäckedals folkhögskola i Sveg, säger en stolt Lotta Rahme. 

Vi träffas i Lottas garveri som ligger på en tvärgata till Stora gatan i Sigtuna. Tidigare inrymdes även en butik men den är nu omgjord till ett arbetsplatsmuseum dit människor ska kunna gå och titta på hur en skinngarvare arbetar. Det luktar skinn. Överallt hänger och ligger olikfärgade hudar, kreationer, klänningar, väskor och andra attiraljer sydda av skinn från allehanda djur. Men det som är mest aktuellt just nu är olika typer av fiskskinn. 

– Min ambition har hela tiden varit att bevara de här gamla teknikerna, kunskapen ska kunna spridas vidare. Nu är jag inblandad i ett jättestort EU-projekt för att få till ett ekologiskt fiskskinnsgarveri, säger hon.

Artikelbild

| Nyblivna Mästaren i garveri, Lotta Rahme, har arbetat som garvare i snart fyra decennier. Här mjukar hon upp fiskskinn mot tänderna i en älgkäke.

Om ett par veckor åker hon ner till Italien för att träffa en garverikemist som har ett laboratorium mellan Pisa och Florens. Hans ambition är, enligt Lotta Rahme, att omvandla de gamla garverikunskaperna och teknikerna till processer som kan göras industriellt. Detta just för att världens skinnindustri ofta använder krom vid garvningen, ett ämne som i och för sig kan återbrukas men som kan förstöra naturen och som vid oxidation kan förvandlas till sexvärt krom, ett cancerframkallande ämne som kan lagras i kroppen. 

– Kromet måste tas omhand, det kräver slutförvaring. Sophanteringen vi har i dag fungerar inte. Kläder sydda i skinn som är kromgarvat ska slängas i farligt avfall, inte enbart med anledning av själva kromet som lösgörs om man bränner det bland brännbara sopor, i skinnframställningen används även andra miljöfarliga produkter som olika plaster för att få tätare skinn, säger Lotta Rahme.

Hon använder sig av vegetabilisk garvning, bark och omättade fetter och hon anser att det är viktigt att ta ställning till var fisken kommer ifrån, något hon diskuterar med sina hantverksstudenter.

Lotta Rahme är internationellt känd i hantverkarkretsar för sina kunskaper som hon hämtat från olika ursprungsbefolkningar i bland annat Kanada, Grönland, Japan och från samer i Sverige och Norge. Men det var i Jämtland hon startade sitt garveri 1987 och sedan dess har hon även skrivit flera böcker i ämnet. Nu för tiden föreläser hon mest och håller kurser. 

Artikelbild

| Lotta Rahme i sin verkstad där hon garvar och bereder skinn för sömnad.

På bordet i hennes verkstad finns olikfärgade laxskinn hängande på en trästång och flera är uppnålade på skivor för att torka och samtidigt bli släta.

–  Det röda är färgat med koschenill (löss), det gula med lök. Det blå laxskinnet är färgat med svarta bönor, jag färgar också med granatäpple och krapp. Garvningen gör jag med sälgbark, granbark, rapsolja och äggula. Det där skinnet är garvat med nässlor, men skriv inte det, det är ett experiment som jag håller på med tills jag ska ner till Italien och garvarlaboratoriet där skinnens slitstyrka och färgfasthet ska testas, säger Lotta Rahme.

Fotnot: Enligt Sveriges Hantverksråd utfärdades det senaste Mästarbrevet i Garvaryrket år 1956, men det är en osäker uppgift. Fram till 1960 fanns det ett sämskmakeri i Ensta vid Fyrisån, som drevs av garvare Erik Flink. I Nolmyra i Björklinge fanns ett garveri för både läder och pälsskinn. Garvaren Henning Hofvander fortsatte inpå 1970-talet och var troligen den siste i länet. Lotta Rahme träffade både dessa män på 1980-talet. Tärnsjö Garveri garvar sina skinn vegetabiliskt, de har funnits i 140 år och har 40 anställda.