Hon kommer till mötes utanför sitt bostadshus en solig dag i april. Dvärgpudeln Honey, tretton månader gammal, är med förstås, glad, nyfiken och full av iver över att få hälsa. De påminner lite om varandra, hunden och matten. Gunilla Stenkula har också nära till glädje och sprudlar av energi, det enda som verkar trötta henne något är att gå i trappor. Men det bekymrar henne inte nämnvärt:

– Jag sa till min dotter apropå att jag bor flera trappor upp utan hiss, när jag inte längre kan gå får jag väl ta en madrass och åka nedför när jag ska ut.

Vi slår oss ner i vardagsrummet i lägenheten där hon bott sedan 1976. Här ska hon bo kvar tills det någon gång i framtiden eventuellt blir tal om ett äldreboende. Som den strukturerade organisationsmänniska hon är, har hon redan planerat. Hon har en nära vän med demens och vet att det kan drabba vem som helst. Gunilla Stenkula vet vilka prylar hon vill omge sig med, vad som ska med till ett eventuellt nytt boende. Framför allt ska det vara ett boende där det är tillåtet att ha hund. Hon vänder sig om pekar på tavlan bakom sig som föreställer Järna järnvägsstation. Den ska med. I Järna bodde hon som barn och vid stationen klev hon på tåget till Södertälje varje dag under åtta års tid, för att ta sig till skolan.

Hon har vetat sedan hon gick i småskolan vad hon ville bli, hon ville bestämma och det fick hon som rektor. Men för henne har det varit viktigt att samtala med både elever, lärare och föräldrar innan besluten fattas. Inför ett snabbt beslut har hon alltid förflyttat sig ut från kontoret och dryftat frågan med andra och hennes inställning till ledarskap är rakt, klart och tydligt:

– Man ska omge sig med människor då blir man en bra ledare, säger Gunilla Stenkula.

Men lika mycket som hon tycker om att bestämma lika illa tycker hon om maktmissbruk, det gör henne arg. Hon har arbetat på många nivåer inom skolans värld, som på dåtidens Skolöverstyrelse och länsskolnämnden och som kommunal skolinspektör.

– På nivåerna ovanför skolan tappade jag respekten för överheten, såväl kvinnor som män och jag upptäckte den tidens metoo, säger hon.

Gunilla Stenkula har alltid sett till att ha fullt upp. Efter att hon slutade jobba som rektor vid 75 gick hon genast med i flera föreningar.

I dag är hon ordförande i Bondkyrko hembygdsförening som äger Stabby prästgård och husen däromkring. Hon är med i programkommittén i SPF Luthagen och föreningen Gröna sköna Stabby som ägnar sig åt att bevara Stabby från ny bebyggelse. Men hon försöker att dra ner på sina åtaganden, annars hinner hon inget annat säger hon.

– Ja men som att läsa böcker till Kvitterträffarna. Vi är tre, fyra arbetskamrater som träffas var fjortonde dag och då ska vi ha läst en bok. Det är de andra som väljer vad vi ska läsa, för jag har aldrig läst så mycket. Jo, när jag gick i skolan då älskade jag att läsa men inte sedan jag blivit vuxen, bara på semestrar. Men det har jag svårt att hinna med om jag har för många åtaganden och det är också svårt att hinna med att fundera på vad jag vill med livet.

Vi pratar om det en stund och om hennes ålder. Vad det och livet innebär. Gunilla Stenkula har läst en del ändå. Bland annat om en kvinna som också intervjuades inför sin 80-årsdag:

– Hon sa att fylla 80 är som att få en dödlig diagnos, men hennes vänner hade sagt till henne att det bara är att leva på och fortsätta vara aktiv eller kreativ eller vad man nu är för någonting, bara att hon måste tänka på att ta det lite lugnare. Det funderar jag mycket på nu. Men jag har inte funderat klart.

Var det enklare att fylla 70?

– 70? Ja, då var jag ju mitt i och fortfarande på toppen av min yrkeskarriär, säger Gunilla Stenkula.