Wolfgang Thormann säger att han gärna skulle segla till Medelhavet. När vi träffas är det tio dagar kvar till 90-årsdagen.

– Jag skulle utan vidare kunna tänka mig att köpa en stor motorseglare och segla ner till Kroatien och vara där en sväng.

Ska du inte göra det då? Det är väl inte för sent?

Artikelbild

| 90-årige Wolfgang Thormann bor sedan 25 år i en villa i Tierps kyrkby. Att vattna alla växter i trädgården tar en halv dag, säger han.

– Nej, det är det aldrig. Men jag kan nog inte bara lämna det här utan vidare, säger han och tittar ut mot den prunkande trädgården utanför vardagsrumsfönstret. Regnet smattrar mot rutan. I dag slipper han ägna halva dagen åt att vattna alla sina blommor.

Det finns inga tvivel om att Wolfgang Thormann skulle gå iland med en långfärdssegling, trots sin höga ålder.

– Ja, absolut skulle jag det, säger han utan att blinka. Jag har varit ute på sjön så pass mycket och har skepparexamen.

Strax söder om Tierp ligger det sömniga lilla villasamhället Tierps kyrkby. I en av de glest utplacerade villorna på Klockargårdens gamla åker bor Wolfgang Thormann sedan 25 år. Från farstutrappan har han utsikt mot den vitmålade medeltidskyrkan. En bit härifrån bor hans dotter Ann-Marie Melin. Vi sätter oss i vardagsrummet och Wolfgang bjuder på kaffe. Från rummet intill strömmar cajunmusik från den bärbara datorn på köksbordet.

Artikelbild

| Pelargoner är en av favoritblommorna, men han odlar även andra växter. I vintras köpte Wolfgang sin första pallkrage.

Wolfgang Thormann har jobbat som elektriker hela sitt yrkesverksamma liv. Men han kan också konsten att odla sina intressen. Att föda upp akvariefiskar var länge en passionerad hobby. Och han vet mycket väl hur det är att kasta sig ut på okända vatten.

21 år gammal tog han ett livsavgörande beslut. Wolfgang lämnade hamnen i östtyska Wismar i sin segelbåt och styrde mot Sverige. Andra världskriget var slut och den nybildade kommunistdiktaturen Östtyskland gjorde livet för trångt. Han lämnade sitt gamla liv bakom sig, liksom en syster och mor.

Flykten över Östersjön gick bra, trots hård vind och åskoväder. Färden tog dock hela 50 timmar eftersom det efter ovädret blev stiltje och båten drev mycket långsamt den sista biten. Den 5 augusti 1950 kom fem flyktingar – Wolfgang, hans vän och en medföljande barnfamilj – fram till Skanör-Falsterbo, i svenska landskapet Skåne.

– Vi kom fram till kusten vid midnatt och kastade ankar en bit från land. Sedan gick vi och lade oss, säger Wolfgang, som trots att det är snart är 70 år sedan minns allt som om det varit i går.

På morgonen väcktes de av en tullare som hade tagit av sig byxor och skor och kom vadande på sandbankarna. De tog sig in till hamnen i Skanör och bara efter en månad i Sverige fick Wolfgang arbete på bruket i Fagersta som elektriker.

– Där träffade jag min fru Annelise som hade kommit med sin familj i december, också med båt. Vi var från samma stad i Tyskland, men kände inte varandra där. Vi gifte oss inte förrän ... vi säger 1953, säger Wolfgang och tvekar först lite på årtalet men bekräftar nästan genast att "jo, det var 53".

Annelise gick bort i fjol. De fick ett långt liv tillsammans och fick fyra barn. Med familjen blev det många semestrar med segelturer och campingnätter ute i naturen, speciellt vid favoritstället Stensund utanför Trosa.

Wolfgang Thormann säger att han sällan tänker på det som varit. Men han tycker om att tänka på akvariefiskar. I ett hörn står ett akvarium som vittnar om hans tidigare stora hobby som avancerad fiskodlare. Specialiteten var att föda upp diskusfiskar.

– Ett tag hade jag 52 akvarier här i källaren och jag hade jag nog ett par hundra diskusfiskar. Det var ett enormt jobb, säger han och skrattar.