Han har också hunnit med en del under sina snart sextio år. Första yrket var skogshuggare, sedan maskinförare, lastbilsservice, sen klampare (virkessorterare), tekniker på hjälpmedelscentralen för att 1984 börja som ambulanssjukvårdare. 2005 blev han förtidspensionär.

– 1990 tog jag tjänstledigt från ambulansen och åkte till det dåtida Västtyskland för att röja upp efter en storm. Jag fick köra en barkmaskin för långa, 16–32 meter, träd. Stormen hade fällt motsvarande en svensk årsförbrukning av timmer, så det behövdes kunnigt folk. Det var många svenskar som åkte ned och jobbade. Det var väldigt spännande, träden låg kors och tvärs över varandra. Livsfarligt, säger han.

Det största intresset har varit paragliding, alltså att starta från en höjd och flyga med bara en skärm.

– 1998 åkte jag till Åre och tog licens. Skärmflygning ger en kick; att kunna sticka ut från ett berg och flyga dit man vill, fånga termik och stanna upp i luften så länge det bär, säger Classe.

Paraglidingen har tagit honom till Spanien, Turkiet och Frankrike. Till Bulgarien åkte han med grupper av skärmflygare.

– Det var riktigt trevligt! Vi var till Montana och Vratsa, där fanns inga turister. Maten var billig och fantastiskt god. Nationalrätten shopskasallad fick man alltid, med en liten shopskasnaps, och sen kom varmrätten, berättar Claes-Åke Eriksson.

Men paragliding är en risksport, och 2001 skadade Claes-Åke ryggen allvarligt i Spanien och har fått ta det rejält lugnare sedan dess.

– Jag har värk, vissa dagar är sämre, vissa bättre, säger Claes-Åke Eriksson.

Granne med Classes stuga ligger flygfältet där han engagerade sig stort under skärmflygaråren och till och med konstruerade en winsch för att dra upp skärmflygarna till 700–800 meter. Efter att flygplatsen gjordes om till Tierp arena är livet stillsammare.

Men det står inte helt still. Det är inte Classes grej. Med en liten motor kan skärmflygare starta från platta marken. Då heter det "paramotor".

– Jag har en specialgrej, en "trike" som jag kan sitta i från start till landning. Det går inte särskilt fort, och vädret måste vara snällt. Jag kallar det "luftens moped", och man använder den inte direkt för att åka och handla, men jag har hjälpt en bonde att leta bortsprungna kalvar och spåra "kalotter" åt fallskärmshoppare, säger Claes-Åke Eriksson.

En dröm finns kvar, att med en kompis åka motorcykel till Spanien och de fina, krokiga vägarna där. På gårdsplanen står en snöskoter, alltid något att roa sig med på vinterhalvåret.

Men hur var det nu med armbrytningen?

– 1999 ställde jag upp i World Police & Fire games som gick i Stockholm. Det kom poliser och brandmän från hela världen, och jag var ju anställd som brandman i ambulanstjänst, så jag ringde upp en kille i Mehedeby som var armbrytare på riktigt för att få tips. Han sa att det viktiga var att ha koll på de olika greppen. Jag fick inte träna eller anstränga armen alls de två veckorna som återstod fram till tävlingen. Så blev jag femma i tungviktsklassen, säger han och visar upp medaljen.