– Jag är inte ett dugg spännande, men jag tror min historia kan inspirera andra att våga göra samma sak, säger Anna Hoffstedt när vi bokar tid för intervju.

Anna Hoffstedt har spelat cello sedan barnsben och blev antagen som elev till Kungliga Musikhögskolan (dåvarande Kungliga Musikaliska Akademien) redan som 16-åring. Men av olika skäl tackade hon nej till platsen för att i stället gå gymnasiet.

– Det enda jag ångrar i mitt liv är att jag inte tog den chansen, säger hon.

Artikelbild

| Anna Hoffstedt sa upp sig från en tjänst som överläkare för att gå en musikutbildning.

Anna Hoffstedt berättar att det var en speciell händelse som fick henne att nästan 50 år senare ta steget. En tidigare kollega, också amatörmusiker, tittade en dag på henne och sa: ”Vi är ju så gamla nu, vi kan inte längre utvecklas inom musiken.”

– Jag blev jättearg. Jag sa inget, men knöt näven och tänkte: "Jag ska visa honom, det kan inte vara försent", säger hon.

I dag tar Anna Hoffstedt igen den förlorade tiden och är tacksam mot kollegan. Hon har alltid tänkt att sådant som ter sig nästintill omöjligt ska gå att utföra. Under förutsättning att det är något hon är intresserad av.

Nu går hon, ensam i sitt slag, sitt tredje år på utbildningen Klassisk musiker på Bromma folkhögskola. Det är ovanligt att gå två år och Anna Hoffstedt tror sig vara den enda som har gått ett tredje år.

Dock kunde åldern ha satt käppar i hjulen för henne. Det visade sig att det fanns vissa svårigheter att hitta en lämplig utbildning. Anna Hoffstedt upplever att det tydligt framgick av de första skolornas svar att en 63-åring inte skulle passa in bland 20-åringarna. Men till slut hittade hon Bromma folkhögskola där varken ålderdom eller ungdom utan musicerandet stod i fokus. Hon fick provspela och göra ett teoretiskt antagningsprov.

– När antagningsbeskedet kom låg min pensionsansökan redan färdig. Jag skyndade mig att lämna in den. Jag tvekade inte en sekund, säger hon.

Anna Hoffstedt lämnade en tjänst som överläkare och sektionschef på Södersjukhuset i Stockholm, ett arbete hon trivdes med. Hon tycker själv att hon hade ett stimulerande, utvecklande och meningsfullt jobb med en fantastisk personal.

– Många tycker att jag är modig. Men det handlar inte om mod. Längtan efter att musicera var så stark. Även känslan av att jag saknat någonting drev mig, säger hon.

Hon är försiktig med att berätta detaljer om sig själv, och hon säger att hon alltid varit blyg. Men utbildningen har fått henne att öppna sig på det musikaliska området. På skolan har hon gått kursen ”Scenisk beredskap” där hon fått lära sig allt om att uppträda på en scen. Där har hon fått träning i hur man lägger rösten och hur rummet utnyttjas.

– Jag har plötsligt upptäckt att det är jättekul att presentera konsertprogrammet. Och det från att tidigare haft behovet att vara innesluten i musiken och inte kunnat göra två saker samtidigt på scenen, säger hon.

Anna Hoffstedt visste inte att hon hade den förmågan. Under utbildningen har hon utvecklats mycket, men det finns fortfarande mer att lära.

– Än har jag inte toppat som musiker. Men jag är på väg att nå ett av mina mål, att få tillräckligt bra teknik för att kunna spela de fantastiska musikstycken som jag längtat efter i hela mitt liv.