I dag är åldermannen på Grönsöö Slott en del av den svenska kyrkohistorien. Mot den bakgrunden, är anekdoten om tröskan verkligen sann?

– Jo, jag var väl den ende i världssamfundets ledning som helt kom från den profana delen. Flertalet av de andliga ledarna levde ett mycket akademiskt liv. Mina mer jordiska erfarenheter kom väl till nytta i uppgiften som skattmästare.

Jordiska erfarenheter har verkligen den snart 90-årige Carl-Gustaf, femte generationens von Ehrenheim på Grönsöö, längst ut vid Mälarstranden på Trögdshalvön i Enköping. Utbildad på Ultuna. Bonde, som han själv säger. Och alltså med rätt att köra skördetröska.

– Grönsöö ägs sedan många år av en kulturhistorisk stiftelse, där majoriteten består av det allmänna i form av landshövdingen på ordförandeposten och med representanter för Riksantikvarieämbetet och Upplands museum. Familjen har två av fem platser i styrelsen.

Historiskt sett har Grönsöö aldrig ägts av staten, utan var privat egendom fram till 1971 när slottsherren Carl Gustaf gjorde något då för Sverige helt unikt – han tog initiativet att bygga upp en stiftelse som skulle överta ägandeskapet under samhällets kontroll, men med fortsatt inflytande för familjen.

– Slottets inventarier är bevarade sedan 1700-talet. Aldrig skiftade. Jag har tre söner och insåg att Grönsöö efter ytterligare någon generation skulle splittras via arvsskiften. Nu kunde familjen och de kulturvårdande myndigheterna förenas i sin önskan att behålla Grönsöö som en sammanhållen kulturmiljö.

1970-talet var ett intensivt årtionde för Carl Gustaf von Ehrenheim. På hemmaplan arbetade han med genomförandet av något som då kunde kallas ett experiment – att sammanföra 19 små självständiga kyrkliga församlingar i Enköpings till en samfällighet.

– Uppdraget kom från ärkebiskopen Ruben Josefsson, och slutresultatet krävde ett godkännande från regeringen. Samfällighetsmodellen spreds senare över landet.

Samtidigt arbetade von Ehrenheim med en annan modell; uppdraget att konstruera en demokratisk plattform för ärkestiftet med stiftsting, stiftsfullmäktige och stiftsråd. Men det största engagemanget var ändå kyrkans skiljande från staten, en process som inleddes under tidigt 70-tal och avslutades vid millennieskiftet.

– Den kyrkliga organisationen, hopflätad med statens intressen, hade för länge sedan kommit till vägs ände. Alla avgörande beslut skulle tas av riksdag och regering, där intresset för kyrkliga frågor skiftade, minst sagt.

Carl Gustaf var ledamot i utredningen om den Svenska kyrkans framtida organisation och ordförande i delen "Ekonomi och egendom".

– En stor stötesten var att det behövde stiftas en ny kyrkoordning i stället för Karl XI:s lag från 1686, som under 300 år reglerat förhållandet kyrka – stat. Jag fick stor erfarenhet i konsten att tolka gamla lagtexter.

Åren 1982 till 2001 var Carl Gustaf engagerad i det landsomfattande kyrkomötet, den kyrkliga motsvarigheten till landets riksdag. De sista sex åren som ordförande. Antagligen så långt en lekman kan komma inom Svenska kyrkan.

– Ett högtidligt uppdrag, javisst, men det gäller som i alla sammanhang att respektera alla människors åsikter, oavsett vem som väntar på talarlistan – biskop eller inte biskop.