Att byta yrkesbana från ekonom och bankkamrer till att mitt i livet utbilda sig till präst är väl inte något som var och varannan gör. Men det gjorde Susanne Willén Nordgren. Hon gillade inte sammanslagningarna inom bankvärlden som gjordes under 80-talet. Småskaligheten försvann, bankkontoren på mindre orter lades ner. Steget från bankvärlden till kyrkans värld kan tyckas stort men det håller inte Susanne Willén Nordgren med om. Själavård heter den gemensamma nämnaren enligt henne.

– Som bankkamrer på ett litet ställe följer man invånarna. Jag uppskattade kundkontakten och jag fick ta emot många förtroenden. Jag insåg hur mycket själavård jag höll på med, skilsmässor, konkurser, kunder som gifte sig, skulle köpa hus, ville låna pengar. Man fick väldigt många förtroenden. Det liknar mycket det jag gör i dag; själavård, säger hon.

Det var också den insikten som fick henne att sadla om. Susanne Willén Nordgren sökte och kom in på Svenska kyrkans grundkurs på Sigtuna folkhögskola.

– Där fick jag lite luft i livet att tänka igenom vad jag ville, vad Gud ville med mitt liv, säger hon med betoning på Gud.

Det ledde henne vidare till teologistudier samtidigt som hon tog hand om barnen, hon läste på kväller och nätter. När hon fyllde 40 år kom dagen då hon vigdes till präst.

Vi sitter hemma i hennes kök i prästgården i Danmark, precis invid kyrkan, strax sydost om Uppsala och hon bjuder på kaffe gjort i perkulator. Det är ett vackert hem med stora fönster, ståtlig hall, ett bibliotek och en bred svängd trappa som leder upp till övervåningen. Baksidan vetter dels mot en stor trädgård, dels mot kyrkogården. Tvärs över den grusade gården på framsidan ligger församlingsgården. På lördagar och söndagar rör sig mycket folk där i samband med dop, kyrkkaffe och andra sammankomster. Men den här dagen när intervjun görs, är det stilla. Det är bara den lilla hunden Nixon, ja, döpt efter presidenten, som pockar på uppmärksamhet.

I många år bodde Susanne Willén Nordgren i Almunge och pendlade som längst Singö, åtta mil enkel resa. När tjänsten som kyrkoherde i Danmark–Funbo blev ledig sökte hon den.

Tron har alltid funnits där, pappa bad aftonbön med henne och farmor tog henne till kyrkan om söndagarna. Hon sjöng i barnkör i Uppsala domkyrka, där kände hon sig hemma, steget till prästyrket var inte alltför stort.

– Jag blev heller inte främmande för det kyrkliga språket. Det kan te sig ganska obegripligt för många, man måste delvis lära sig och växa in i det. Förr var det kyrkliga språket mer levande i människors liv och samhället i stort. Begrepp som nåd, barmhärtighet, såna ord kanske inte är så uppenbart självklara för människor i dag. Utmaningen som präst är att visa människor att budskapet är något som berör just dig och är allmänmänskligt.

Använder du dig av dessa ord trots att du tror att församlingen inte förstår vad du pratar om?

– När jag läste till präst, gav jag mig själv ett löfte, att inte använda andra ord än jag själv förstår, säger hon med ett skratt och fortsätter:

– Men, när man vistats i den här miljön länge, alltså det är faktiskt en ständig brottningsmatch att se till att man inte blir för inkrökt. Jag jobbar väldigt mycket med texterna, predikningar och bön, då hoppas jag förstås att jag har slagit an en ton eller givit något att tänka vidare på. Men det är alltför sällan någon kritiserar mina texter, säger Susanne Willén Nordgren.