UNT träffar båda hemma hos Pia Sandqvist i hennes trivsamma vardagsrum med härliga nybakta rabarbermuffins till kaffet. Det är två kvinnor där man direkt slås av den mänskliga värme de utstrålar. Det känns inte direkt som någon tillfällighet att de tillhör de som bryr sig, de som verkligen engagerar sig, långt bortom strålkastarljuset.

– Det är nästan 40 år sedan vi träffades för första gången, berättar Pia Sandqvist.

– Det var redan då i arbetet i solidaritetsgrupperna på 70-talet som vi fann varandra, fyller Karin Fridell Anter i.

Artikelbild

| Karin Fridell Anter och Pia Sandqvist har känt varandra sedan 70-talet och är lika engagerade i världens orättvisor nu som då. Och de sjunger i samma kör.

De fortsätter med att prata om att de såg sig som ett slags världsmedborgare redan då, och att det kändes självklart att bidra med det man kan. Pias jobb som socionom bidrog också till att hon fortsatt engagerade sig.

– Man såg så mycket i jobbet av livets baksidor och människor som behöver extra stöd.

För Karins del var speciellt en resa hon gjorde till Indien på 70-talet en ögonöppnare.

– På den tiden kunde man utan större problem åka bil från Sverige genom Iran och så vidare dit. Det var mera stabilt under den perioden.

Föreningen Stöttepelaren är relativt färsk och består nu av ungefär 200 medlemmar runtom i landet. Den bildades i sin tur ur betydligt större ”Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar”, en Facebookgrupp med i dag drygt 21 000 medlemmar varav man räknar med att ungefär 7 000 är afghanska ungdomar.

– Man kan säga att Stöttepelaren är en mer handfast sammanslutning. Hos oss handlar det mer om att som namnet säger stötta ungdomarna direkt med olika insatser. Den större gruppen har mer av opinionsbildning också på programmet, förtydligar båda.

Det var på årsmötet 19 maj som de båda blev valda till ordförande respektive vice. Men det är inte två färska ledamöter, båda satt även innan i styrelsen, men på andra poster. Det är inget tvivel om att det är två eldsjälar föreningen valt, de svämmar hela tiden över med fakta och berättelser om hur det kan fungera för de utsatta ungdomarna.

– De afghanska ungdomarna har på något vis hamnat mellan två stolar här. Och det är ju vansinnigt att bekosta förvaring för mer än 4 000 kronor dygnet i stället för att inlemma dem i samhället, speciellt nu när vi behöver en yngre befolkning, säger Karin.

Båda poängterar hur viktigt det är att visa upp hur pengarna de får in används. Om hur viktigt det är att ha en tydlig redovisning, med revisor och allt, för att givarna ska veta att pengarna går till det som sagts.

– Vi har månadsgivare, sponsorer och många enskilda bidrag. Alla vill förstås veta vad vi gör med pengarna och vi kan säga att vi fått prioritera saker som mat och busskort.

Med i samtalet är också Pias make Jan Nordling, numera pensionerad från arbetet som journalist på Radio Uppland och TV4 Uppsala. Men han får liksom jag främst använda bägge öronen. Vi får berättelser om enskilda öden, fakta och allt i rejäla portioner. Missförstånd som till exempel att det enbart skulle komma unga män reds ut.

– En femtedel är kvinnor och flickor.

Karin Fridell Anter och Pia Sandqvist har inte nöjt sig med att administrera och organisera hjälp. De har också personligen tagit hand om ungdomar. Just nu har Pia en boende och Karin två som hon betraktar som sina barnbarn.

– De har blivit som familjemedlemmar.

Fast allt i livet är inte enbart hjälpverksamhet. Båda sjunger i kören Fyra vindar och Karin Fridell Anter – som är arkitektforskare – har senast skrivit boken ”Katedralen på landet”, om kyrkomålningarna i Tensta kyrka.