Redan som barn, hemma i Syrien, lekte Mohammed doktor och ville bli läkare. Och det är en dröm som hållit i sig.

– Jag tror att barnläkare skulle passa mig. Jag gillar att arbeta med barn. De är så öppna och glada.

Mohammed har precis kommit hem från sitt extrajobb, där han under skolloven arbetar med barn som aktivitetsledare på Uppsala Hem.

Artikelbild

| Mohammed Sanbaki firar sin 20- årsdag den 7 mars. I framtiden drömmer han om att jobba som läkare och flytta till Skåne.

– Jag håller i aktiviteter för barn i åldrarna 7– 13 år. Det är allt från kortspel till att måla och hoppa studsmatta.

Hemma i lägenheten i Gottsunda bjuder Mohammeds föräldrar på starkt turkiskt kaffe med smak av kardemumma. Utåt sett ser familjen ut som vilken familj som helst. Men resan till en normal vardag i Sverige har varit lång.

– Jag och min syster flydde från kriget i Syrien för fyra och ett halvt år sen när jag var 16. Vi tog oss genom tio länder innan vi till slut kom fram till Sverige. Vi var här själva i ett år innan mamma och pappa och lillebror också kunde komma efter.

Mohammeds pappa satt fängslad i Syrien i fyra år och familjen levde länge i ovisshet.

– Min ”baba” är mitt allt och det var väldigt jobbigt att inte veta om han levde eller hur han mådde. Min farmor och flera andra släktingar sitter fängslade sen sju år tillbaka och vi har fått höra av andra som släppts, att farmor blivit handikappad.

– Det är tungt att tänka på familjen som är kvar. Vi vet inte hur de mår eller vad som kommer hända med dem!

När Mohammed först kom till Sverige bodde han i Skåne. Och det är till Ystad i Skåne som han drömmer om att flytta tillbaka i framtiden.

– När jag flyttade från Skåne i mars började de tänka på sommar och bad där nere. När jag sen kom till Uppsala var det 30 centimeter snö! Jag gillar verkligen klimatet mycket bättre i Skåne. Ystad är en fantastisk stad med närheten till havet. Det enda dåliga är dialekten som är svår att förstå!

Något Mohammed haft svårt att vänja sig vid i Sverige är att folk är svåra att lära känna.

– Vi har bott här på gården i ett år och känner bara en familj. Och de är kurder. I Syrien är vi öppna och hälsar på alla.

Och bristen på öppenhet märker han av vid fler tillfällen. Mohammed som pluggar på Sjögrenska gymnasiet i Knivsta, tågpendlar till skolan.

– På tåget sitter alla med sina mobiler. Jag skulle mycket hellre prata med någon än sitta själv. Även en tidig morgon, säger Mohammed och skrattar.

Sen blir han allvarlig igen och ger ett nytt perspektiv på vikten av att vara öppen och prata med varandra.

– Det som hjälpt oss i kriget är att människor är sociala. När folk har släppts från fängelset har de gett oss information om våra släktingar.

Mohammed berättar om sina planer och drömmar för framtiden. Han vill ha ett bra jobb och spara pengar till körkort och hus. Men han känner en frustration över studierna som tar mer tid än han tänkt sig.

– Svenska språket är svårt. Jag kämpade hårt i ett halvår på Komvux för att lära mig svenska tillräckligt bra för att börja min yrkesutbildning till undersköterska. I Syrien hade jag redan pluggat på universitetet nu, så jag känner stress över att jag är gammal. Samtidigt är jag glad att jag får chans att studera här. Jag ser att min framtid kommer att bli bättre. Och jag känner att min framtid är här i Sverige!