Lennart Lundblad är vid gott mod när han för första gången ska få träffa de två unga kvinnor som gjorde att han överlevde hjärtattacken han drabbades av.

– Jag har ju träffat dem en gång förut, men det minns jag inte, skämtar han och syftar på det första dramatiska mötet med systrarna Lindevall då de höll honom vid liv i väntan på ambulans.

Fanny Lindevall, 24, och Wilma Lindevall, 20, är båda utbildade undersköterskor och har goda kunskaper inom hjärt- och lungräddning (HLR). Lyckligtvis bor de också nära de vänner som Lennart Lundblad befann sig hos, och kunde snabbt ta sig dit då de hörde att någon behövde hjälp.

– De sa att han svimmat. Vi förstod inte allvaret förrän vi såg Lennarts ansiktsuttryck. Det går inte att förklara hur någon ser ut när allting släpper, säger Fanny Lindevall.

Wilma Lindevall lägger till att blicken var alldeles tom.

De berättar att HLR hade påbörjats i soffan och att Fanny Lindevall skrek att de måste få ner honom på golvet. Där fortsatte systrarna arbetet.

– Det var bra att vi var där båda två så vi kunde turas om att göra kompressioner. Man orkar inte länge, det är jättetungt, säger Fanny Lindevall.

Hon vänder sig mot Lennart och fortsätter:

– Jag kände hur det knakade under mina händer. Det är en otäck känsla. Men det är bara att köra på, revben och brosk läker. Det gäller att ha modet att inte vara för försiktig, man får inte vara rädd för att göra illa personen.

– Du var då inte rädd, det känns som att ha blivit sparkad av en häst, svarar Lennart och ser nöjd ut.

– Då gjorde vi rätt, säger Fanny Lindevall.

Lennart Lundblad minns ingenting av händelsen, från att han kom fram till vännerna till han vaknade på operationsbordet är allt svart.

– Jag blev trött på vägen dit, hade lite tungt att andas och behövde stanna till en stund. Men jag kände ingenting annat. Man tror att det ska vara som på film, att man får väldigt ont. Men jag bara försvann, säger han.

För Fanny och Wilma Lindevall var det en självklarhet att försöka hjälpa till, men de menar den reaktionen till stor del kan ha med deras utbildning att göra.

– Många kanske saknar kunskapen, eller att de helt enkelt inte vågar hjälpa. Men larma kan alla, det är det första man ska göra. Sen ska man försöka få kontakt med människan, genom smärtstimulering till exempel. Du kan nypa i nagelbanden med din egen nagel. Om man inte vet att det är hjärtstopp kan man lägga personen i framstupa sidoläge, då har de i alla fall fria luftvägar, säger Fanny Lindevall.

På många offentliga platser finns i dag defibrillatorer, hjärtstartare, och det är vanligt att arbetsgivare ser till att de anställda får gå HLR-kurser. Lennart Lundblad tycker att det skulle propageras mer för samverkan mellan exempelvis grannar för att kunna veta vart man ska vända sig om hjälpen behövs.

– Det tar ju ändå lite tid innan ambulansen kommer. Om man vet vilka kunskaper grannarna har kan man kontakta någon av dem för att få hjälp snabbt, säger han.

En samverkan i lite större form är SMSlivräddare – en mobilapplikation som frivilliga med kunskap inom HLR kan registrera sig på för att kunna hjälpa ifall de är i närheten.

Lennart Lundblad inser att han haft tur, att rätt personer befann sig på rätt plats och i rätt tid.

– Det känns väldigt bra att få träffa tjejerna, man vill ju ha ett ansikte på dem som räddat livet på en. Hade det inte varit för dem hade jag inte suttit här i dag.