Insändare Klockan är 7:45. Jag, en kvinna in 40-årsåldern, kommer till mammografin som beställd. Alla är trevliga och gör sitt jobb. Det hänger fina rosa rosetter på dörren. Och ändå så kommer det här besöket avgöra resten av ditt liv. Och den kan vara mindre rosa.

Det kan kommer ett befriande meddelande eller ett sorts dödsbud.

Varför väljer jag ett sådant ord när nuförtiden chansen att överleva är stor? Svaret är att i bara min bekantskapskrets var det åtta kvinnor i min ålder som drabbades de senaste fyra åren. Två överlevde inte och de andras liv blev förstörda.

Jag tänker särskilt på en vän som sex månader in i behandlingen hotades av att blir utförsäkrad och som efter sin behandling förmodligen inte får utföra sitt älskade yrke längre.

Här talar vi om en kvinna som har jobb, hus och familj och som står med båda ben i livet.

På grund av några extraceller i hennes kropp verka allt annat går mot hennes odds också. Det som ska göra oss en del i det här samhället blir en omöjlighet. Dessa saker ser vi inte i första hand när vi hör eller läser om cancer, behandling och livet därefter.

Därför vill jag uppmärksamma det och om du har en vän som är drabbad så hoppas jag att du kan finnas där för hen.