Förra veckan publicerade amerikanska Vogue en video där gråtande supermodeller fick vittna om den viktdiktatur de tvingats inrätta sig i. Vogue, den institution som varit det undernärda BMI:ets mysigaste värmestuga och korsfarare. Det säger ganska mycket om vår tid. Att kroppspositivismens naturliga fiende de facto kapitaliserar på rörelsen som synliggjort allt de själva har bannlyst – och plötsligt framstår som en varm famn, utan att egentligen problematisera sin egen roll i självsvältskarusellen.

Det kan såklart förefalla hoppfullt att Vogue i någon mån tar sitt ansvar i samtalet om det yttre. Och de är inte ensamma – allt fler aktörer vill vara en del av demokratiseringen av skönhetsbegreppet. Faktum är att det numera talas om alla individers unika skönhet så mycket att jag gissar att fler än jag dör av leda när det i maskinella ordalag idisslas i schamporeklamer. Men samtidigt som alla, mer eller mindre välmenande, snubblar fram i sin iver att hylla kroppslig mångfald tycks skönhetsbegreppet homogeniseras allt mer. Hur kan det gå ihop?

I fotoprojektet Selfie Harm tog den brittiske fotografen John Rankin porträtt av 15 tonåringar. Sen fick ungdomarna fem minuter på sig att retuschera bilderna så att de skulle bli ”Instagramvänliga” enligt dem själva. Resultatet? Så dystert att man får lust att skära sig i ansiktet. De deltagande tonåringarna täljde fram mininäsor, megamunnar och oklanderligt texturlös hy så att samtliga såg ut att härstamma från samma fabriksproducerade genpool. Det vill säga alla såg ut som Kylie Jenners barn.

I höstas myntades begreppet Snapchatdysmorfi – alltså kroppsdysmorfi triggad av överdriven självförvanskning i olika appar. Förra året uppgav över hälften av amerikanska plastikkirurger att deras patienter regelbundet önskade olika ingrepp med filtrerade selfies som underlag: patienterna ville att självförvrängningen i telefonen skulle bli verklighet.

Givetvis handlar det om snabb utveckling, teknik och tillgänglighet. Apparna Facetune eller Airbrush, där användare med några klick kan retuschera en selfie intill oigenkännlighet på bara några minuter är något nytt – det fanns inte när jag var tonåring, det fanns inget alternativt ansikte att vänja sig vid och sakna. (Men hade jag haft dagens tekniska möjligheter 2007 hade jag garanterat regelbundet möblerat om mitt ansikte. Inte för att min nuvarande ålder egentligen hindrar mig från nämnda ommöblering, men jag är tacksam över att ha varit fredad från tillgången under pubertetens unikt virila självhatsiver.)

Men den snabba utvecklingen gäller också samtalet om skönhetsbegreppet – så pass att till och med rigida institutioner tvingas rucka på sin trossats om skönhet. Vi är medvetna om vikten av representation och mångfald.

Det är ändå märkligt att leva i en tid som slår rekord i såväl levande dialog om självacceptans – och samlad tid som ägnas åt bildretuschering. Det har såklart med det så kallade bildsamhället att göra, att vi lever i en tid då bilder är allt, överallt och potentiellt avgörande för såväl social, sexuell och ibland karriärmässig framgång vilket lämnar oss ständigt stapplande mellan strävan efter perfektion – och längtan efter att frigöras från den. En vemodig nutidsparadox att influencers med miljontals unga följare kan förespråka self love och pizza medan de suddar ut tillstymmelser till armfett med bara ett klick. När Vogue kan snacka om viktpress samtidigt som de fortsätter premiera magerhet på omslagen. Då storföretag som Dove eller Nike kan profitera på trösterikt kroppspositiva kampanjslogans samtidigt som unga ägnar sin skärmtid åt att karva upp sina ansikten.