– Det har alltid funnits en parallell tråd i mig, jag vet inte hur jag ska förklara. Vänta, jag ritar, säger Vidya-Liselotte Sundberg med ett plötsligt, pregnant skratt.

Hon tar fram färgpennor och papper och börjar rita vid köksbordet i det lantliga hemmet i Järlåsa utanför Uppsala. Hennes lekfullhet övergår i allvar när färgerna tar form på papperet. Hon ritar en centrerad punkt som representerar henne själv. Till punkterna som är hennes adoptivföräldrar ritar hon gröna streck, till punkten som är hennes biologiska mamma ett blått streck.

– Jag har två grundfärger i mig. Det blåa har alltid funnits där, om än omedvetet, säger hon.

Artikelbild

| Hon beskiver sin upplevelse av att vara adopterad som att hon har två grundfärger i sig.

Vidya-Liselotte Sundberg är uppvuxen i Gävle. Musikintresset fick hon genom sin pappa som är musiker. Med sin sprudlande energi är det lätt att förstå att hon alltid haft ett glädjefyllt förhållningssätt till sin musik.

– Ljud har alltid intresserat mig och för mig är rösten som instrument oslagbart. Det finns ingenting mellan dig och instrumentet. Min röst är min länk till mig själv, säger hon.

Även om uppväxten var lycklig bar hon alltid på ett emotionellt bagage. Det lättades för två år sedan när hon fann sin biologiska mamma, Shanta Bajirao Wagh.

Önskan att söka sina rötter kom tillbaka med förnyad kraft när hon själv fick barn.

Artikelbild

| Vidya-Liselotte Sundberg har ett glädjefyllt förhållande till musiken som var ett stöd när hon letade efter och fann sin biologiska mamma.

– Då ser man kopplingen mellan sig själv och barnet. Att föda ett barn är det bästa jag har gjort, säger hon.

När hon började söka 2017 handlade det mycket om emotionell förberedelse. Letandet tog tid, mycket på grund av det byråkratiska systemet.

Artikelbild

| Vidya-Liselotte Sundberg.

– Det var fruktansvärt jobbigt. Jag fick nej gång på gång, berättar Vidya.

Efter många motgångar fick hon numret till en aktivist vid namn Anjali Pawar. Tre månader senare, en morgon i maj 2018, vaknade Vidya med ett ryck. Hon frös till av känslan att något hade hänt och greppade snabbt sin telefon. I ett sms hade Anjali Pawar skrivit att de hittat hennes mamma. Vidya får tårar i ögonen när hon berättar.

– Det är så lätt att berätta om allt runt omkring, men när man kommer till den punkten. Det är så fint. Att hon fanns, att allt blev så bra. Hon lät precis som jag. Min röst hade ett ursprung, säger Vidya.

Hon åkte ner till Indien och efter några fler resor dit kom hennes mamma till Sverige.

– Jag minns den oförklarliga kommunikationen, att bara sitta och hålla i varandras händer. Samtidigt ville hon ha kontroll och då är det svårt att bli sårbar. Allt var väldigt komplext, säger hon.

Mamman dog oväntat under en pilgrimsvandring i Neapel förra året. Före bortgången ska hon ha sagt att hon var mycket lycklig.

– Jag riktade så mycket energi mot henne, så fanns hon plötsligt inte längre. Men det är fantastiskt att jag fick träffa henne så mycket, säger hon.

Musiken var Vidyas sätt att hantera det hon gick igenom.

– Tidigare fanns alltid en stor fråga i min musik. Under letandet behövde jag rikta min energi någonstans och skrev då massvis med musik. I dag musicerar jag utifrån en mer landad punkt, säger Vidya.

Ibland kan hon fundera över hur det hade varit att bara få vara i det blåa. Hon berättar att många adopterade bär på en känsla av förlust. De får inte heller det ekonomiska stöd som sökandet kräver.

– Att bli separerad ifrån sin biologiska mor kan inte ses som något annat än ett slags trauma. I väst finns fortfarande synen att man räddar ett barn, materiellt kanske, men adoption handlar snarare om en längtan efter barn. Samtidigt är det inte svartvitt. Det här har varit min livsväg, säger Vidya.