Alla hjärtans dag sådan vi känner den är en ganska ny företeelse, troligen importerad från Amerika och inriktad på försäljning av snittblommor som föräras en älskad person. Blommorna är som regel djupröda. Varför det? Dum fråga kan man tycka. Självfallet är rosen den blomma som bäst symboliserar hjärta och blod – och därmed också kärlek. ”Min kära är lik en röd, röd ros”. Så börjar en dikt som tillskrivs den skotske 1700-talspoeten Rober Burns, sedermera översatt och tonsatt av Evert Taube

Hur gammal är denna symbolik där den röda rosen står för kärleken mellan man och kvinna? Full fart fick den först med den långa dikten ”Romanen om rosen”, skriven på fornfranska i början av 1200-talet. Den handlar om en yngling som tar sig in i en kringgärdad trädgård full av rosenbuskar.

Jag skyndade till rosenträden.

Då jag i deras närhet kommit,

jag insöp deras starka doft,

som trängde ända in i hjärtat

och fyllde själen med sin ljuvhet

För att vinna den sköna rosen/kvinnan måste ynglingen visa sig värdig vilket innebar en vacker klädsel och ett höviskt skick. Till denna konvention hör också att kvinnan tillerkänns en längtan efter kärlek, dock helt kysk. Detta ideal dominerar fram till 1700-talet då de höviska gesterna fick ett mera konkret innehåll. Ett exempel är Kellgrens dikt ”Till Rosalie” – obs namnet! Hon är skaldens musa och tillmötesgår hans önskningar, men bara till hälften:

De ljuva kyssar, ömma löjen,

som du din älskade förär,

och vet att dessa svaga nöjen

förmå ej fylla mitt begär.

Skalden nöjer sig inte med ”de blomster som betäcka/ den väg till Fröjas altar för” – det vill säga den älskades könsorgan. Han vill ha mer än så.

I stort sett innebar 1800-talet en återgång till anständig rosendiktning. Tag till exempel Atterbom som i början av det nya seklet vid dryga tjugo års ålder och alltjämt sexuell oskuld skrev den romantiska dikten ”Rosen”. Mörkare tongångar hörs i Ernst Josephsons ”Svarta rosor” från seklets senare år. Svärtan kommer sig av att skalden ådragit sig obotlig syfilis.

Nu är det på tiden att låta en kvinnlig poet komma till tals. Omkring år 1920 skrev Edith Södergran följande självmedvetna rader:

Jag är skön, ty jag har vuxit i min älskades trädgård.

Jag stod i vårregn och fick dricka längtan,

jag stod i solen och fick dricka glöd –

nu står jag öppen och väntar.

Öppen var författarinnan både för manlig och kvinnlig kärlek.

Kanske är det dags att på alla hjärtans dag hylla den älskade oavsett kön.

kultur@unt.se