Är Greta Thunberg vår tids profet ”fullt jämförbar med Bibelns profeter”? Så påstås det i en diskussion i Kyrkans Tidning där det utbyts teologiska argument för och emot, men jag aktar mig för att blanda mig i. Den påminner mig däremot om att det funnits andra nordbor än Greta Thunberg som predikat att livet på jordklotet går under om inte människan drastiskt förändrar den moderna civilisation hon skapat. Och de har haft och har sina anhängare, också internationellt. Jag tänker på Arne Nӕss och Pentti Linkola.

Norrmannen Arne Nӕss är djupekologins eller ekosofins skapare, ett världsnamn inom både miljörörelsen och den akademiska filosofin före sin död 2009. Han blev en bit över nittio år och hyllades i hemlandet som ett slags pelarhelgon när han, också som åldrad, bergsklättrade upp till sitt näste Tvergastein vid Hardangervidda. Nӕss predikade harmoni mellan människa och natur, lokal produktion istället för industri och handel i global skala, gick emot oljeutvinningen och närmandet till EU. Han betydde enormt mycket för den norska självbilden och kallades hela nationens ”superbestefar”, en farfar för hela folket.

Någon farfar för den finländska nationen är sannerligen inte Pentti Linkola, trots att han är långt över åttio år och vissa av hans tankar är besläktade med Arne Nӕss'. Därtill är han alltför extrem och excentrisk. Också om han är en intellektuell kändis.

Artikelbild

| Norske filosofen Arne Nӕss och svenska miljöaktivisten Greta Thunberg.

Linkola betraktar människan som en art likställd med alla andra och vill se mänskligheten krympa till ungefär den nivå som rådde före industrialismens inträde. ”Som i mitten av 1800-talet”, sa han när jag intervjuade honom på 90-talet. Då hade han väckt uppståndelse med en stort uppslagen intervju i The Wall Street Journal där han sa sig välkomna ett tredje världskrig, av samma skäl som han hoppas på fler pandemier, krig, svält- och naturkatastrofer, och han vägrar att beklaga Förintelsen. Allt som kraftfullt reducerar antalet människor innebär en ljusare framtid. ”Människan är i grunden ond”, hävdar han.

Pentti Linkola räknas som en av Finlands främsta ornitologer, har författat fackböcker och inkännande texter i ledande medier om den finländska naturens förvandlingar och den västerländska civilisationens rovdrift på skog och mark. Han ger skogarna och djuren rätt att ta tillbaka vad människan stulit från dem. Låt industrisamhället slya igen. Homo sapiens bör återgå till gamla levnadsmönster.

Som insjöfiskare i skogslandskapen i mellersta Finland försöker Pentti Linkola leva som han lär, utan elektricitet, inga datorer, med arbetshäst och vagn. Han har deltagit i debatten i mer än ett halvt sekel. En biografi över honom vann för två år sen det ansedda Finlandia-priset i fackboksklassen. Hans egna böcker utkommer på nytt. ”Allt jag skrivit är till naturens försvar”, förklarade han i vintras i förordet till en dagbok om livet som insjöfiskare. Den har inte förts av honom själv utan av en ung beundrare, Eero Alén, som för tjugofem år sen praktiserade som fiskarelev och gjorde sina observationer av ”Mästaren” i tysthet och ofta inne i saunans förtroliga mörker. Här porträtteras ett original inte olikt de bisarra och egensinniga männen i Arto Paasilinnas populära och grovkorniga romaner från finska landsändar. Linkola har sina supportrar inom och utom republiken, bland djurrättsaktivister, zoologer, naturvårdare, EU-motståndare och civilisationskritiker i olika läger.

Det är angeläget att peka på det här typiskt nordiska stråket i opinionsbildningen kring miljön. Hos båda herrarna bjuds, olikheterna till trots, på en del suggestivt vildmarksromantiska inslag. De målar upp mer eller mindre tydliga visioner och framlägger konkreta förslag. Nӕss landade i funderingar om att bromsa migrationen och den teknologiska utvecklingen i världen. Linkola har öppet rasistiska eller elitistiska tankar om vilka människor som är bäst skickade att styra och leva i hans framtida forntidssamhälle.

Ännu har jag inte hört några extremistiska övertoner i bruset runt Greta Thunberg, men en sak har hon ändå gemensamt med Nӕss och Linkola: nämligen det skallande nödropet i sig. Profetiskt eller ej. Min rädsla är att om inte världens och Europas förnuftiga politiker –som verkar bli färre - lystrar och bemöter det ropet, med demokratin och framtidstron i behåll, så kommer istället all slags aktivister och fantaster och populister anse sig moraliskt berättigade att ta över dagordningen. En post-Greta-epok som glider över i en miljödiktatur? Tänk om det är vad som väntar oss.