Bara för ett par månader sen lärde jag mig ett ord som väl mången läsare känner till sedan länge, nämligen grief-shaming. Det betyder att gå till angrepp mot någon för att vederbörande sörjer fel.

Sörja fel?

Ja, det finns faktiskt de som ger sig på en medmänniska för att de anser att hon sörjer för våldsamt eller tvärtom inte tillräckligt uttrycksfullt, för kort eller för länge och det är en av de många obehagliga saker man kan göra på nätet.

Artikelbild

| Varför uppfattade inte techgiganterna min sorg, undrade en kvinna som förlorat sitt barn. Likaväl som de fångat upp hennes glädje för att kunna skicka ut barnvagnsreklam kunde de väl ha fångat upp hennes tystnad och sedan öppna sorg?

När Luke Perry, amerikansk skådespelare, dog femtiotvå år gammal skrev hans artonåriga dotter Sophie på Instagram:

”Jag är inte säker på vad jag ska säga eller göra I den här situationen. Det är något man aldrig har fått lära sig att hantera, allra minst hur man ska göra när alltsammans utspelar sig under så stor offentlig uppmärksamhet.” Hon skrev en hyllning till sin mor: ”Hon är den starkaste och raraste and mest fantastiska kvinna jag eller nån annan har träffat. Jag älskar dig mamma och jag skulle inte kunna ta mig igenom den här skitsituationen utan dig.”

Flera följare reagerade med att säga att hon stället för att skriva om sin mamma borde ha ägnat all sin uppmärksamhet åt pappan och och att det inte verkade som om hon stod honom särskilt nära. En lät förstå att Luke Perrys fans sörjde honom mer än Sophie och andra skällde ut henne för att hon hade använt ett fult ord.

Sophie tycks till all lycka ha kunnat stå på sig och säga ifrån att hon sörjer på sitt eget sätt.

Vad handlar månntro detta egentligen om? Kanske om att många är frustrerade över att det i dag inte finns några givna yttre former för hur sorg ska se ut?

Hösten 2018 twittrade en kvinna i Washington, Gilllian Brockell om att hennes son dött i livmodern och att det var något techgiganterna borde ha uppfattat. I stället hade de enbart fokuserat på vad hon skrivit och gjort som handlat om att vara gravid och kommit med ett otal reklamerbjudanden avsedda för lyckliga nyblivna mammor.

”Noterade ni inte min tre dagar långa tystnad som var otypisk för en så flitig användare? Och sedan själva tillkännagivandet med nyckelord som 'förkrossad’, 'problem’ och 'dödfödd’ och tvåhundra tårdroppsformade emojis från mina vänner? Är det inte sånt som ni kan spåra och följa upp?”

Hon tillade att hon aktivt hade försökt motarbeta techföretagens reklamkampanjer genom att klicka på 'Jag vill inte se den här annonsen', ja, hon hade också svarat på frågan 'Varför?' med 'Den är inte relevant för mig'. Men algoritmerna hade icke desto mindre bestämt sig för att allt var väl med henne och hade levererar erbjudanden om amningsbehåer, barnvagnar och knep för att få bebin att sova länge.

Det kanske mest intressanta här är att det är tekniken - algoritmerna - som ställs till svars. Facebooks reklamchef Rob Goldman svarade i samma anda. Han beklagade men påpekade samtidigt att Facebook faktiskt erbjuder möjligheten att blockera reklamer med ämnen användarna finner smärtsamma, bland dem föräldraskap.

Gillian Brockell borde med andra ord bara ha kontrollerat inställningarna bättre.

I den tidiga morgontimmen utropade Facebook häromdagen glatt: ”Erik A. Fyller år i dag!” Jag gick in på hans sida där det fanns en hel rad grattisar, björnkramar, hjärtan och önskningar om en underbar dag. Problemet var bara att Erik A. har varit död i tio månader varför alla goda önskningar snarare var ett bevis på hur lite Facebookvänskap är värd. Det är inte utan att jag förstår dem som tycker att algoritmer borde kunna dras inför domstol.