Första gången jag besökte avdelning 95 F på Akademiska barnsjukhuset var som ganska färsk medicinreporter för 36 år sedan. Det var en både omskakande och fantastisk upplevelse, som utmynnade i ett större reportage med rubriken "Lagom" lurar döden.

Reportaget handlade om de stora förbättringar som tack vare flera noga avvägda, "lagoma", vårdinsatser redan då hade skett när det gällde överlevnad och minskning av bestående handikapp bland mycket för tidigt födda barn.

Jag förstod att pågående forskning skulle bidra till ytterligare förbättringar, men att de skulle göra det i så snabb takt som de faktiskt har gjort och att "lågteknologiska" insatser som känguruvård skulle bidra till dem kunde jag inte ens ana.

Artikelbild

UNT:s förstasida 4 juni 1982

Med "Uppsalamodellen" får alla extremt för tidigt födda barn direkt aktiva intensivvårdinsatser, utan någon inledande bedömning av deras överlevnadschanser.

Den inställningen har fått utstå mycket kritik. Den påstods bland annat leda till att en växande andel barn skulle överleva med permanenta allvarliga skador. Farhågorna har inte besannats.

Fortfarande finns kritiker av Uppsalamodellen, men de har blivit allt färre i takt med att denna proaktiva vård visats kraftigt förbättra överlevnaden utan att öka andelen med bestående men.

I mitten av 1980-talet föreslog ett landstingskommunalråd i en Norrlandskommun att bara barn med en födelsevikt över 1  000 gram skulle få aktiv vård. Som väl är blev det inte så. Även för barn som föds strax över denna viktgräns har kunskaperna från satsningarna på de alla mest omogna och tidigast födda barnen bidragit till allt bättre vårdresultat.