1986 skrev jag en artikelserie i UNT om barn med hjärtfel. Då var det ett stort framsteg att "bara" vart femte barn med något medfött hjärtfel inte fick uppleva sin ettårsdag. 20 år tidigare hade vart tredje barn med hjärtfel inte fått göra det.

I dag är överlevnadschanserna för hjärtsjuka barn ännu mycket bättre.19 av 20 överlever spädbarnstiden.

Förbättringarna förklaras inte bara av att nya allt bättre behandlingsmetoder tillkommit. I ovana händer gör inte ens världens bästa behandlingsmetod någon nytta.

1986 opererades barn med hjärtfel på fyra platser i Sverige, sedan 1994 bara i Lund och Göteborg. Att centralisera barnhjärtkirurgin var ett bra beslut. Ju mer erfarna behandlingsteam, desto bättre blir resultaten.

Centraliseringen föregicks av en lång och bitvis bitter strid om vilka två enheter som skulle få operera. I den var Uppsala en av förlorarna.

Det fanns en del hyggliga argument för att Uppsala skulle ha en av enheterna som fick operera hjärtsjuka barn. Att det är så fasligt långt att resa till Göteborg eller Lund var inte ett av dem. Föräldrar är säkert beredda att åka till världens ände om det ökar chanserna att deras svårt sjuka barn ska överleva och få bra liv.

1986 intervjuade jag familjerna till två barn som hade fötts med allvarliga hjärtfel och opererats redan som spädbarn, David och Joanna. 33 år senare bekräftar ett par telefonsamtal att båda lever och mår bra, har bildat familj och själva fått barn. För en gammal medicinreporter är det roligt att höra sådana goda nyheter om "sina" gamla patienter.