Elin Torstenson kliver tillsammans med boxern Sune ut i den frodiga beteshagen, i dag dekorerad med pigga maskrosor. Hon ropar på korna, som snart står runt henne i en halvcirkel och tycks dresserade i att posera för fotografer. I själva verket är de vana vid ännu mer närgångna besökare.

– Djuren blir som man gör dem. För ett tag sedan ordnade jag evenemanget ”Kom och klappa en ko”. Jag ropade in korna som kom fram och hälsade på den långa raden av barn och deras föräldrar. 75-80 personer deltog och det var väldigt uppskattat, berättar Elin.

Exemplet är bara ett av alla då hon bjudit in människor att ta del av livet på gården, landskapet som djurhållningen skapar och mjölken som rinner när man klämmer på kornas spenar.

Artikelbild

| Elin Torstenson beskriver sig själv som envis och orädd. ”Det måste nog alla bönder vara”, säger hon.

– Förr fanns ett jordbruk i alla familjer. i dag är den kopplingen borta, vilket också gör att förståelsen för lantbruket försvunnit, säger hon.

Sedan barnsben har Elin varit med mamma och pappa i ladugården på gården i Östanå, mellan Österbybruk och Gimo. Efter Jälla naturbruksgymnasium och tio år av anställningar på gårdar runtom i landet, var hon den enda av fem systrar som ville fortsätta föräldrarnas bana som lantbrukare. Gården blev Elins 2008 och i dag har hon ett 30-tal mjölkkor.

– Jag älskar att leva i samklang med djuren och naturen, följa årstiderna och kretsloppet, säger hon.

Men bondelivet har också sina baksidor.

Artikelbild

| Elin Torstenson har haft hundratals besökare på sin gård i Östanå, 4 mil nordöst om Uppsala. ”Jag är stolt över att visa det jag håller på med och berätta vad jag står för”, säger hon.

– Man jobbar sju dagar i veckan, har jour 24 timmar om dygnet och blir aldrig klar eftersom det alltid är något som går sönder eller strular. Jag har ingen normal semester, utan är som mest ledig tre–fyra dagar på raken.

I en tillvaro där man kan jobba dygnet runt har Elin lärt sig vikten av att ta sig tid för det som ger energi. För hennes del är det hästarna och ridningen.

Artikelbild

| Elin Torstenson är bekymrad över att kopplingen mellan staden och landet har brutits. ”Fler behöver se, lära och förstå jordbrukets samspel mellan djuren, naturen och människan”, säger hon.

– Jag har hållit på med hästar hela livet. I sadeln släpper jag alla tankar och kan koppla av. Det är min energikälla.

Elin tycker om alla årstider, men våren allra mest.

– De här veckorna är fågelsången och dofterna som starkast. När jag kommer ut strax före fem på morgonen ägnar jag en stund åt att vara helt stilla och lyssna på tystnaden och kvittret.

Inne i köket bjuder hon mjölk till kaffet ur en stor emaljkanna. Själv dricker Elin minst en liter om dagen. Möjligheten att köpa mjölk direkt från bonden lockar sedan 2015 många besökare till gården. Som svar på mejeriets låga betalning investerade hon då i en mjölkautomat.

– Det är en ständig kamp att få pengarna att räcka och jag tror inte på att bygga ut och skuldsätta sig när priserna är så dåliga. Automaten har bidragit till en bättre ekonomi och betalar i dag av både traktorn, dyngspridaren och slåtterkrossen, berättar hon.

Det var inte många som trodde det skulle gå ihop sig med en mjölkautomat med tanke på gårdens läge, så satsningen krävde både envishet och mod. Att Elin är orädd visar sig också i att hon inte drar sig för att uttrycka sin åsikt. Våren 2015 berättade hon öppet om sitt missnöje med Arla i SVT:s Uppdrag Granskning.

– Det blev nästan komiskt att jag som ensam kvinna och småskalig mjölkbonde blev betraktad som ett hot mot Arla. Jag är stolt över att jag säger vad jag tycker och är beredd att ta skiten för det. Jag önskar att fler bönder vågade uttrycka öppet vad de tänker i stället för att knyta näven i fickan hemma på gårdsplanen, säger hon.

En fråga som engagerat Elin är offentlig upphandling av mat, som ofta resulterar i inköp av importerade produkter. Häromveckan tackade hon nej till att åka och ta emot årets hållbarhetspris på Östhammars kommuns tillväxtgala – i protest mot att det skulle serveras finskt kött.

– Politikerna vill ha kvar det svenska lantbruket och uppmanar oss bönder att producera, men i praktiken är det priset som styr. Det finns kommuner som visat att det går att upphandla närproducerat, men det verkar handla om vilka som sitter på stolarna, säger hon.

Enligt Elin är det tack vare EU-stöden som hon och många andra bönders gårdar fortfarande existerar. Men hon är uppenbart inte bekväm med jordbrukets stödsystem.

– Pengarna är en ersättning för att maten är så billig att man inte kan leva på jordbruket utan dem, men jag skulle hellre få betalt för det jag producerar. De låga priserna döljer allt jobb, slit och kärlek som ligger bakom. Om maten var dyrare skulle den värderas högre och mindre slängas.

Med tanke på att Elin är en person som inte drar sig för att öppet kritisera politiker och mejerijättar framstår hon som glad och mjuk under den delvis lilafärgade kortklippta kalufsen. Både mjölkkrisen 2015–2016 och förra årets torka är exempel på svåra tider för lantbrukare, som Elin menar också fört något gott med sig.

– Debatten som föddes ur mjölkkrisen ledde till en ökad medvetenhet och att konsumenterna frågade efter matens ursprung. Och under förra sommarens torka, när jakten på foder och bete var det enda som existerade för oss bönder, var det samtidigt fint att möta alla människors vilja att hjälpa.

Torksommaren har även bidragit till ett ökat fokus på klimatfrågan. Som mjölkbonde känner sig Elin orättvist utpekad.

– Djuren är ju naturvårdare och håller landskapet öppet. Jag jobbar för miljön varje dag och lejer exempelvis in stora maskiner för att minska antalet resor och den totala mängden transporter. Även om jag inte kan redogöra för exakt hur det fungerar med de olika växthusgaserna är jag less på att korna får en så stor del av skulden i klimatfrågan.

Elin odlar allt kornas foder på gården och köper inte in något kraftfoder.

– Människan tenderar att aldrig vara nöjd och har därför försökt få korna att mjölka mer och mer. Min filosofi är i stället att föda dem på det gården ger. De mjölkar lite mindre, men håller sig friskare och starkare än om man driver dem hårt med kraftfoder. Det var flera år sedan jag behandlade en ko med antibiotika. Och för ekonomin är det inte mängden mjölk som räknas, utan det som blir kvar på sista raden.

Elin berättar om hur hon alltid sätter kornas välmående i första rummet, men reflekterar samtidigt över att lagstiftningen utvecklats så pass att djuren i dag har ett starkare skydd än människorna.

– Som ekologisk mjölkproducent ska jag rasta mina uppbundna kor två gånger i veckan under vintern, men hur många av våra äldre är det som aldrig får komma ut? Ett djur ska enligt lagen ha sällskap, samtidigt som många människor lider av ensamhet. Själv hoppas jag att jag får dö här på ladugårdsbacken och aldrig behöver hamna i vården, säger hon.

Den kraft och energi som Elin utstrålar gör att döden känns avlägsen. Dessutom har hon en vision att förverkliga. Den handlar om att skala ner verksamheten ännu mer.

– Min dröm är att hitta en samarbetspartner som betalar dubbelt så mycket som jag får för mjölken i dag, så att jag kan lämna Arla och halvera antalet kor till 15. Men mjölkautomaten kommer jag ha kvar oavsett.