Kan Platon och Aristoteles lära oss något om liberalismen? Vad har Marx och liberaler gemensamt? Och finns det skenliberaler, som i själva verket är jagfixerade postmodernister?

I boken ”Om falsk och äkta liberalism”, utgiven av stiftelsen Liberal Debatt, slår författaren Lena Andersson ett slag för det rationella och logiska tänkandet, analyserandet, förnuftet. Hon vill påminna om den klassiska liberalismens filosofiska grund.

Ibland blir det i boken väl många perspektiv om av vad ett äpple är, eller om vad som skiljer människan från likmasken, men Andersson har ändå ett viktigt budskap som aldrig tappas bort. Det finns sant och falskt, allt är inte våra "känslor", begrepp eller tolkningar, eller för den delen mätbar data. Andersson medger att Platon förvisso kunde uttrycka sig antiliberalt, men vill ge honom rätt i att tillvaron finns och inte skapas av språket.

Nog har man som liberal skakat på huvudet åt ovetenskaplig "alternativ vård", vaccinmyter, konspirationsteorier, men även åt identitetspolitikers - vilka Andersson kallar skenliberaler - prat om hudfärg, "rasifiering" och "kroppar".

I förra veckan diskuterades ”Om falsk och äkta liberalism” på ABF i Stockholm (och i morgon arrangeras ett seminarium här i Uppsala) och med i panelen fanns bland andra Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg. Linderborg, som är en vänsterröst som kritiserat identitetspolitiken, instämmer med Andersson på den punkten.

Men går identitetspolitiken att placera i ett höger- vänsterfack? Andersson använder begreppet skenliberaler, men nämner samtidigt att de har en annan kunskapssyn, är kollektivistiska och betonar utfall. I debatten kallar sig identitetspolitiker ofta "vänster". Som Linderborg uttryckte under boksamtalet: "Jag är så trött på vänstern att jag slutat kalla mig vänster, jag kallar mig socialist." Nog är termen "skensocialism" i en svensk kontext mer passande än Anderssons "skenliberalism".

Frihet för en identitetspolitiker kan vara att slippa "vita blickar" eller få "trigger warnings". Våra upplevelser äger vi förstås själva. Men allt ska som sagt inte sammanblandas med liberalism. Till skillnad mot identitetspolitikerns självupptagenhet ser liberalen bortom det egna jaget. Man accepterar att människor väljer själva, och i det ingår att göra "fel" val.

Det är därför jag som ickerökare kan argumentera för att rökning bör tillåts på uteserveringar. Jag försvarar även rätten för liberalismens fiender att demonstrera och uttrycka sina åsikter. Inte för att jag tjänar på det, utan för att det är rätt. Staten ska inte bestämma allt - och ingen ska utses till herre, och ingen ska utses till tjänare.