Att kliva in i Hans Blix sommarstuga på Gräsö är lite som att besöka en världsutställning i miniformat. I det lilla röda huset trängs konst och prydnader från hela världen. Ovanför matbordet är ett skinn från en kungsboa uppsatt och från trådar i taket dinglar ett par uppstoppade blåsfiskar. Ett gevär, en gåva från när Hans Blix var statssekreterare och besökte Senegal, är uppsatt på väggen.

– Jag minns att den var lite svår att få genom tullen, säger Hans Blix och skrattar.

Men här finns också klenoder av mer personlig betydelse. Vid den öppna spisen är barnbarnens teckningar uppställda. Flera av tavlorna på väggarna är målade av Hans Blixs pappa, Gunnar Blix. Det var han som köpte huset på Gräsö 1939 och det var också året som Hans tillbringade sin första sommar på ön, då som en bångstyrig pojke med dåliga betyg i matte och tyska.

Artikelbild

| Sin förmåga att tala inför människor fick Hans Blix från Uppsala studentteater. "Där lärde jag mig att det är viktigt att tala tydligt och högt. I dag hör jag många politiker mumla och använda långa meningar som inte en fan kan förstå."

– På somrarna fick jag ta extralektioner i tyska och det tyckte jag inte alls om. Det var en jävla tur att jag klarade av matten överhuvudtaget. Siffror har alltid skrämt mig, så länge de inte har en paragraf framför sig. Men jag hade kloka föräldrar och bra lärare som kunde hantera det.

Sedan 1939 har Hans Blix återkommit till Gräsö varje sommar. Mycket har förändrats här under åren som gått. Några av djuren som Hans Blix såg som barn verkar ha försvunnit helt från ön, som apollofjärilen och fågeln nattskärra. I trädgården har fem fruktträd, ett planterat för varje barnbarn, vuxit upp.

Och den där bångstyriga pojken är numera 91 år gammal och kan blicka tillbaka på en karriär med världen som arbetsplats.

Utrikesminister i den folkpartistiska regeringen (1978-1979), generaldirektör för FN:s atomenergiorgan IAEA (1981-1997) och chef för FN:s vapeninspektörer i Irak (2002-2003) är bara några av titlarna Hans Blix haft. Det sistnämnda arbetet väckte kontrovers när Hans Blix inspekterade Iraks eventuella tillgång på massförstörelsevapen. Under inspektionerna hittades inga sådana vapen, vilket kritiserades av USA och Bush-administrationen. De menade att Irak hade stora mobila laboratorier för att framställa stridsmedel och antydde även att Irak hade, eller försökte framställa, kärnvapen.

Artikelbild

| Klimatfrågan har länge engagerat Hans Blix. "Mänskligheten hotas dels av ett snabbt självmord i form av kärnvapenkrig, dels ett långsamt i och med att klimatet ändras", säger han.

– När amerikanarna tog över jobbet efter det debaclet hittade de lika lite som vi gjorde, minns Hans Blix.

Sedan dess har hans engagemang främst riktat sig mot nedrustningsfrågor och utrikespolitik. Nyligen avslutade han också det som troligen blir hans sista offentliga uppdrag. I början av juli reste han till Tjernobyl för att vara med när den nya sarkofagen över den havererade reaktorn överlämnades till Ukraina. Sedan år 1997 har Hans Blix varit ordförande för den grupp stater som bidragit med pengar till bygget av sarkofagen. Slutresultatet blev 162 meter långt, 108 meter högt, 36 000 ton tungt och har en livslängd på 100 år.

– Sarkofagen fick byggas vid sidan av reaktorn eftersom strålningen på platsen är så hög. Sen sköts den långsamt på plats centimeter för centimeter och fogades ihop med millimeterprecision. Ett väldigt beundransvärt byggnadsverk. I samband med det hade vi vårt femtionde och sista sammanträde i givarförsamlingen. Det känns som ett sår som sytts ihop och ett avslutat kapitel i en lång bok.

För Hans Blix började det kapitlet tio dagar efter Tjernobylolyckan år 1986. Som generaldirektör för IAEA besökte han platsen för katastrofen.

– Då kunde vi fortfarande se den svarta rökpelaren från grafitmassorna. Däremot såg vi inte all den ångest som evakueringen förde med sig. Människor som hux flux skulle lämna sina hem. Det var naturligtvis en tragedi.

Trots den synen har Hans Blix aldrig tvivlat på kärnkraftens stora betydelse för mänskligheten. Han har som många andra sett tv-serien "Chernobyl". Även om han beskriver den som välgjord betonar han också att den inte ska ses som en dokumentär.

– Den är skakande att titta på, även för mig. Men samtidigt vill jag ha en saklig och vetenskaplig observation av det hela. På den sidan hjälper serien inte till så mycket.

Hans Blix efterlyser perspektiv i debatten. Som exempel tar han upp att vattenkraft är den kraft som orsakar flest dödsolyckor. Och att reaktorerna i dåtidens Sovjetunion har lite att göra med dagens byggen. Fukushima-olyckan år 2011, där en jordbävning med efterföljande tsunami utlöste tre härdsmältor, beskriver han som ett haveri i den nukleära säkerhetskulturen snarare än att kärnkraften i sig var boven. Men sen finns ju också den ständiga frågan om hur avfallet ska tas om hand.

– Många människor känner sig skakade över att avfallet måste hållas isolerat i hundratusen år. Men man ska ha klart för sig att till exempel kvicksilver, som vi släpper ut i stora mängder, inte har någon halveringstid (tiden det tar för ett ämne att minska till hälften av sitt ursprungliga värde). Kärnkraftens avfall är på sätt och vis en av dess största tillgångar för alltihopa kan tas om hand. Det är inte kärnkraften som hotar mänsklighetens existens. Det är avfallet från de fossila bränslena som gör det.

Lusten att argumentera och diskutera verkar definitivt inte ha slocknat hos Hans Blix. Tre timmar om dagen lägger han på att läsa nyheter. Då och då skriver han debattartiklar. Han har åsikter om det mesta, ofta med långa och genomtänkta argument. Men livet i offentligheten är inget han kommer att sakna.

– Nu har jag lite svårt att röra mig och tycker det är jobbigt att byta flygplan. Och föredrag har jag hunnit med att hålla hundratals så det kommer jag inte sakna heller. Nu kan jag sitta på min kammare och läsa böcker och googla runt på resolutioner.

Förutom det håller han även på att skriva en bok om hinder mot användandet av våld mellan stater.

– Jag vet inte om jag någonsin blir färdig med den, men jag har skrivit ungefär 300 sidor. Det kanske är det som blir Blixs ofullbordade, säger han och skrattar.

Det blir ingen biografi?

– Nej, men jag har fått frågan gång på gång. Visst har jag träffat många intressanta människor. Gaddafi, Pinochet, Thatcher och Blair... men det finns ju andra som träffat dem också och som bättre kan beskriva dem. Jag har levt ett intressant liv utan tragedier. Jag har ett lyckligt äktenskap och duktiga barn. Det är inte så vansinnigt spännande att läsa om människor som har haft lyckliga liv.