Pelle Svanslös-parken ligger öde i skymningen, inbäddad i ett täcke av snö utan spår av lekande barn. Någon fotgängare och cyklist passerar, men platsen är tillsynes tyst när UNT möter forskaren Karin Eriksson-Aras och hennes studenter för att gå på ljudpromenad.

– Riktigt tyst är det egentligen aldrig. Tystnad kan yttra sig på många sätt. Vid lekparken reflekterade vi över hur våra fotsteg låter mot olika former av snö. Och på vilka känslor det här ljudrummet frambringade. Många upplevde en inbjudande, rofylld miljö - trots kalla vindar och mörker, säger hon.

Forskaren Karin Eriksson-Aras disputerade för drygt ett år sedan med sin doktorsavhandling ”Ljudrum – En studie av ljud och lyssnande som kulturell praktik”. Den har utgångspunkt i urban miljö, närmare bestämt i storstaden Istanbul. Hon är ensam inom ljudetnologin och har fått arbeta fram metoder på egen hand.

Artikelbild

| Studenterna reflekterar över hur snö låter och vilka känslor de olika ljudrummen frambringar.

Ett ljudrum är en enhet i en större form av landskap, ett ljudskap. Ljudrummen är inte konstanta, utan påverkas av faktorer som årstid och tid på dygnet.

– Vissa ljudrum är jämna och trygga, som skogen till exempel. Men de förändras ändå genom att löven faller på hösten, vilka fåglar man hör, regn som smattrar eller snö som dämpar, säger hon.

Studenterna ska koncentrera sig på att lyssna och inte samtala under promenaden. Nästa stopp är Uppsala domkyrka. Kontrasten mellan den hårda vinden, snöyran och presenningarnas vobblande utanför och lugnet och värmen inomhus är påtaglig. Denna kväll är det själavård. Den långa, utdragna akustiken präglar ljudrummet. Utanför kyrkan får studenterna återigen berätta vad de känner. Många av dem uttrycker en känsla av trygghet.

– Man kan faktiskt avsiktligt stiga in i vissa ljudrum för att hitta lugn och återhämtning. I Istanbul kände många en längtan bort från de täta ljudrummen, de ville höra fågelkvitter och längtade till naturen, säger Karin Eriksson-Aras.

Artikelbild

| Karin Eriksson-Aras berättar om Uppsalas ljudrum, medan hennes avhandling tar avstamp i Istanbuls.

Hon menar att etnologi givetvis handlar om en samverkan mellan sinnena, men att det finns en poäng med att fokusera på ljudet och synliggöra det.

– Fokus har länge legat på att visuellt beskriva byggnader och miljöer. Då glöms det ofta bort att ljud har en väldigt stor betydelse för huruvida platser uppfattas som bra eller dåliga livsmiljöer. Och då är det inte att mäta ljud i decibel jag talar om, man ska kunna känna utrymmet i ljudrummen och hur människor upplever det.

Artikelbild

| Fotsteg kan låta på många olika sätt, beroende på årstid, underlag och miljö.

Det visuella perspektivet är också dominerande i språket, enligt Karin Eriksson-Aras.

Eftersom terminologi saknades har hon lånat många begrepp från musiken.

– Ljud och musik hör ihop. Med en bakgrund inom musiken blev det naturligt för mig att jobba fram terminologin därifrån, säger hon.

Vi vandrar från ljudrum till ljudrum. På Dombron stannar vi till och lyssnar på Fyrisåns forsande. När promenaden långsamt fortsätter över Östra Ågatan till Gamla torget får studenterna uppleva hur ett ljudrum i urban miljö gradvis förändras. Till skillnad från den abrupta övergången från utomhusmiljö till kyrkorum som avgränsades av domkyrkans tunga träport, mattas här det dominerande ljudet av vattnets brus successivt av för att i samma takt ersättas av gågatans ljudrum.

– När vi senare gick på Drottninggatan kunde vi tydligt höra många typiskt urbana ljud. Butikernas skyltar började bäras in. Där följde vi alltså tid för stängning med hjälp av ljuden. Det var också mycket trafikljud och tutande. Känslan var stressfylld och ingen av studenterna ville egentligen stanna på platsen, berättar Karin Eriksson-Aras.

Människor har ett behov av att komma undan från de allra tätaste ljudmiljöerna. I Uppsala finns många mellanrum, eller pauser från tunga ljud, exempelvis lummiga parker och lugna platser med möjlighet att sitta ner.

– Med hjälp av mellanrummen lär sig människor att strategiskt ta sig fram i staden. Vi undviker industri och tunga ljud, säger Karin Eriksson-Aras.

Att gå på ljudpromenad kan vara ett sätt att lära känna sin stad på nytt. Karin Eriksson-Aras tycker att man ska ha mycket tålamod och inte så bråttom om man vill prova själv.

– Man ska gå in för att verkligen lyssna, stäng av telefonen. Är ni flera bör ni gå tysta en stund, prata kan ni göra senare. Sen är det bra att välja ut en rutt i förväg för att under promenaden försöka hitta de olika ljudrummen.