Det har gått en vecka sedan Åke Spross gick i pension. Han ser både avslappnad och lite lurig ut när jag frågar hur veckan varit.

– Joorå, det har inte alls varit så tokigt. Jag har inte gjort så himla mycket, men jag släpade ju hem en massa grejer från jobbet som jag försökt få lite ordning på. Jag slängde visserligen fem, sex sopsäckar. Men nobelpristagarkorrespondens och sånt är ju kul att ha kvar, säger han medan han häller upp kaffe i färgglada mumin-muggar.

– Gästerna får välja mugg först, säger han till mig och fotografen Staffan.

Artikelbild

| Sedan Åke Spross 2007 flyttade från Bergsbrunna till en lägenhet i centrala Uppsala ser han Stadsträdgården som sin trädgård. Det är mycket som blivit finare i Uppsala sedan han var barn, konstaterar han.

Jag tar den hallonröda muggen med Lilla My på och går en runda i den stora lägenheten i huset från 1901. Högt i tak, fyra kakelugnar, hemtrevligt småstökigt, trägolv som knarrar under fötterna och ett burspråk med utsikt över såväl Slottet som Domkyrkan. Alldeles nedanför fönstret ringlar Fyrisån och på Jona, den liggande guldstatyn, sitter några och pratar.

– Det där är världens mest använda staty, det sitter folk på den i princip dygnet runt. Hela årummet har verkligen ryckt upp sig. När jag gick på gymnasiet och cyklade in till stan var det jäkligt sunkigt runt ån, det vara bara A-laget som höll till där.

Åke Spross är född på Ackis och uppvuxen i Tuna backar med föräldrar och storasyster. Kompisgänget från Katedralskolan hänger han fortfarande med. Häromkvällen bjöd han dem på middag eftersom de ville fira Åke för priset han tilldelades för bara ett par veckor sedan: Kungliga ingenjörsvetenskapsakademiens pris för vetenskaplighet inom journalistiken. Det är bara en av många utmärkelser han fått genom åren. 2011 blev han hedersdoktor på Uppsala universitet. Begreppet ”en sprossare” uppfanns av TT på 80-talet, och betyder ungefär ”en viktig artikel om en stor medicinsk nyhet”.

Att Åke Spross blev just medicinreporter var dock en ren slump. Där i slutet av 70-talet hade han gjort massor av inhopp på UNT på lite olika tjänster. Men så träffade han Monica, och eftersom hon hade tre barn insåg han fördelen med att ha en fast heltidsanställning.

– Jag fick välja mellan två reportertjänster: allmänreporter eller allmänreporter med medicinsk inriktning. Jag var ganska okunnig om medicin, när man är 27 är man ju inte så intresserad av krämpor och sånt. Men jag tänkte att jag nog kan lära mig rätt snabbt och att medicin intresserar rätt många.

Inte minst insåg han att en medicinreportertjänst förmodligen skulle innebära att han fick sköta sig själv till stor del, i stället för att få order av chefen.

– Det visade sig vara jävla smart av mig, för så har det varit till 98 procent. Jag funkar så att om en chef ger mig ett jobb blir det mycket tråkigare än om jag kommer på samma jobb själv ... lite självinsikt har man väl.

Han har aldrig ångrat valet. Som medicinreporter har Åke Spross gjort allt från intervjuer med nobelpristagare till artiklar om stora medicinska genombrott och reportage om de människor som påverkas av framstegen. I hans sista artikelserie ”Född i rätt tid” mötte han personer som inte skulle levt i dag om det inte vore för exempelvis pacemakern, en ny cancerbehandling eller genombrottet för provrörsbefruktning.

– Det där mänskliga är oerhört viktigt. Faktagrejerna slinker med av bara farten för läsaren om det finns en människa som man berörs av. Jag har intervjuat skitmånga fascinerande personer.

Har du aldrig blivit hypokondrisk av alla sjukdomar som du skrivit om?

– Nej, det har nog nästan varit tvärtom. Eller jo: när jag rökte på 80-talet och skrev om studier som visade hur rökning ökar risken för ditten och datten kunde jag när jag skrev en artikel dra i mig en fem, sex taggar ... nikotin är ju lite ångestlindrande.

Åke brister ut i sitt karaktäristiska gapskratt när han tänker på rökdimman som låg tät på UNT:s centralredaktion på den tiden.

– Det var rätt absurt. En redigerare hade astma och det diskuterades lite om vi borde ha en rökhörna i stället för att röka vid skrivborden. Jag kommer ihåg att några reportrar ... möjligen jag själv också ... sa att om vi inte får röka kommer det inte ut nån tidning.

På 1980-talet gjorde också de första datorerna sina intåg. Alla texter skulle nu skickas till två centraldatorer som hette Olle och Helge.

– Det var bara ett problem. Skicka-tangenten och radera-allt-tangenten satt precis bredvid varandra. Det där ställde ju till stora problem, särskilt för en kollega som man ibland kunde höra vråla över hela redaktionen när en hel dags jobb gick förlorat.

Höjdpunkten för dagspressen var nog runt 1990, konstaterar Åke Spross. Sedan dess har branschen tvingats till ständiga nedskärningar och antalet specialreportrar har minskat kraftigt. Vid den senaste omorganisationen på UNT kände han att det var lagom att tacka för sig.

– Det här att alla reportrar ska hålla på med allt, det passar inte mig. Jag vill ha full koll på det som händer inom mitt område så att jag kan plocka russinen ur kakan, inte bara råka snubbla över något.

Åke Spross är både lätt och svår att intervjua. Han svarar beredvilligt på alla frågor, men viker snabbt ut i underhållande men långa anekdoter och efter ett tag har varken jag eller han koll på vad det var för fråga han skulle svara på.

– Förlåt att jag pladdrar så mycket, säger han och börjar berätta utförligt om hur han pladdrade på när han en gång intervjuades av en japansk journalist.

Vi sitter i en skön insutten vit soffgrupp i rummet med utsikten över Slottet. På golvet ligger ett par hantlar – ”jag har förstått att man hamnar på hemmet om man inte tränar styrka” – och en korg med leksaker. Barnbarnen är här ibland och drar i kakelugnsluckorna och springer runt i den ovanligt rundspringvänliga planlösningen.

Det stannade inte vid Monicas tre barn. Inom loppet av åtta år på 80-talet fick de fem gemensamma barn också. Som mest bodde sju barn samtidigt i villan i Bergsbrunna.

– Det är ju sådär att har man redan många barn så är ytterligare ett inte så jobbigt ... Men på tio år sov jag nog inte en enda hel natt. Samtidigt som det var tonårsbarn som inte kom hem i tid hade man nån ettåring med magsjuka. Det var en blandning av roligt och skitjobbigt.

Hur var du som pappa?

– Det vete fan. Jag sa åtminstone två gånger varje dag att jag blir galen. Men jag tror inte att det är några barn som hatar mig ... Jag upptäckte då att jag svär ganska mycket, för barnen härmade mig.

– Men du kan väl ta bort svordomarna ur artikeln? Det ser mycket värre ut i skrift.

Om någon timme ska Åke hem till en av döttrarna och hennes snart tvååriga tvillingar. Det blir nog fika och utflykt till en lekpark. Han träffar gärna barn och barnbarn mycket, men det är uppenbart att han inte tänker ägna pensionen åt något heltidsmorfarskap.

– Jag vill inte bli en morfar som hämtar fem gånger i veckan på dagis. Jag vet så många som råkat ut för det där. Nej, är man mor- eller farförälder ska man vara den där fina höjdpunkten, nån som får göra roliga saker och slippa ta stort ansvar.

Sedan tänker Åke Spross inte heller vara pensionär på heltid. Han hoppas kunna frilansa en del. Och kanske blir den där pusseldeckaren som han drömt om att skriva sedan han var femton till slut av.