– Absolut är det så, säger Krister Karlsson. Nu skruvar jag rallybil för en kompis och se´n blir det väl litet jobb på min Ducati i garaget, men bara någon enstaka åktur. Hojen har blivit för snabb efter alla ombyggnader – eller också är det jag som blivit för gammal.

Krister Karlsson bor i en villa i Grillby utanför Enköping, alltid med några bilar framför garaget. Däribland en sportcabriolet av märket Mazda Miata.

– Passar mig bättre numera med fyra hjul i stället för hojens två. Kroppen har tagit en hel del stryk under mer än 30 år som tungmekaniker, till råga på allt med vibrerande verktyg.

Artikelbild

| Krister Karlsson om sitt udda yrkesval, Combat Vehicle Mechanic: ”Känslan av att göra extra nytta var ett tungt vägande skäl”.

Förr hette fordonen varken Mazda eller Ducati, snarare något i stil med Pansarbandvagn (Pbv) 302 och Stridsfordon (Strf) 90. Mekandet skedde lika ofta i världens konfliktzoner jämfört med Miloverkstaden, inhyst på regementet i Enköping.

– Stridsfordonen slits något oerhört under utlandsinsatser till skillnad mot övningar här hemma. Där ute behövs ständiga reparationer och anpassning efter skiftande behov och verklighet.

Att ta hem pansarfordonen, alla i klassen 25 ton eller mer, från Balkan eller Afrika var inte att tänka på. Lättare att skicka efter Krister Karlsson och hans kollegor.

– I Bosnien och Kosovo handlade det i mångt och mycket om pbv 302, en synnerligen robust svensk Hägglundare från slutet av 50-talet, men knappast lättmekad till skillnad från det modernare stridsfordon 90 som jag jobbade med under FN-insatsen i Liberia, inte minst.

Vad var det speciella med ditt jobb?

– Att ständigt vara beredd att åka med kort varsel. Dög inte heller att komma ner utan rätt verktyg. Men expressjobben var stimulerande och utmanande. Känslan av att göra nytta vägde tyngre än allt det obekväma.

Dramatiska minnen?

– När det skorpade till sig rejält i Kosovo i mars 2004 hade den svenska bataljonen taggat ner, och i princip ställt undan pansarvagnarna. Så det gällde att snabbt få igång dem. En och annan provtur med mig vid spakarna gick till Pristinas närliggande byar. Dubbla syften, testa vagnarna och visa flagg för att lugna ner stämningen.

Under en lång tid hade Krister klippkort till konflikterna på Balkan, två veckor på plats, någon vecka hemma, och sedan ner igen.

– Man lärde sig leva fältmässigt. Inga hotellsängar direkt. Inte ens en binge i en bostadscontainer eller tält alla gånger. Liggunderlag direkt på verkstadsgolvet fick duga det också.

Vilken är din egen bakgrund, Combat Vehicle Mechanic blir man väl inte över en natt?

– Jag började att skruva redan som tolvåring, när jag insåg att pappa inte kunde reparera min äldre brors moppe. Jaha, jag måste alltså lära mig att fixa själv. Och så blev det.

Den grundläggande mekanikerutbildningen fick ändå Krister på en yrkesskola i Enköping. Efter jobb för några bilverkstäder i grannstäderna mekade Krister dumprar hos Norströms Linbanor, innan det var dags att ta steget över till försvarets Milo-verkstad i samma stad. För mer än 30 år sedan.

– Att sluta skruva kommer jag aldrig att göra. Jag kommer inte heller att göra mig av med min ombyggda Ducati, snarare racer än pensionärshoj. Men – en kompis säljer man aldrig!